27 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

När Jesus kommer tillbaka är det som domare

Replik. Modern kristen förkunnelse har lagt stor möda på att argumentera för att Gud inte längre dömer, men Jesu återkomst står i omedelbar relation till hans roll som domare, skriver Svante Rumar.

Att förkunnelsen om Jesu återkomst till stor del lyser med sin frånvaro i våra kyrkor tror jag beror på att den gör behovet av personlig omvändelse så tydligt. Inte bara hos åhörarna utan framför allt hos förkunnaren. Ett av Paulus tidigaste brev ställer tanken på Jesu återkomst i omedelbar relation till hans roll som domare. Även Johannes manar de troende att leva sina liv medvetna om Jesu ankomst.

Modern kristen förkunnelse har lagt stor möda på att argumentera för att Gud inte längre dömer. Och framför allt inte Jesus. Men Jesu dom gäller inte hans första ankomst för två tusen år sedan utan hans andra ankomst vid tidens slut. Johannes säger att när den helige Ande kommer ska han överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom. Jag menar inte att dagens förkunnare medvetet står och ljuger i predikstolarna, men jag är övertygad om att de flesta vet att de inte förkunnar hela sanningen. Dels beror det på att förkunnarens eget samvete genomborras av budskapet, och dels att man inte vet hur ett sådant budskap ska formuleras. Det finns säkert fler anledningar till frånvaron av förkunnelsen, varav Leif Carlsson i sin artikel belyser några, men känslan att ingen vill höra ett rannsakande budskap om Jesus som domare tror jag är en av de främsta.

Ibland har jag tvingats vrida en aning på vissa bibelställen för att anpassa mig till den frikyrkliga tolkningstraditionen

—  Svante Rumar

Som förkunnare har jag innerst inne vetat att jag ibland har tvingats vrida en aning på vissa bibelställen för att anpassa mig till den frikyrkliga tolkningstraditionen. För snart tio år sedan började jag därför söka vad som är viktigast att peka på när det kommer till läran om Jesu återkomst och ändens tid. Jag kom fram till att allt ytterst handlar om att Jesus ska komma tillbaka för att avsluta denna tidsålder, döma den och därefter skapa en ny värld.

Att i dag leva som kristen i Mellanöstern, Asien eller Nordafrika är att leva i vedermödan.

—  Svante Rumar

För att förstå den kristna tanken om ändens tid måste det nytestamentliga budskapet integreras med det gammaltestamentliga. Jesu andra tillkommelse ska förstås i ljuset av hans första tillkommelse, som i sin tur behöver förstås i ljuset av Gamla testamentets löfte om en kommande Messias. Dessutom blir Uppenbarelsebokens och Nya testamentets ord om “kvinnans säd” obegripligt utan förståelse av Första Mosebokens ord om fiendskapen mellan kvinnans säd och ormens säd: Skaparen såg att hans skapelse var god, men människan förleddes av ormen och drog i sin onda själviskhet ner hela skapelsen i fördärvet. Ända sedan dess befinner sig mänskligheten i en kamp mellan ont och gott och Kristi kyrkas uppgift är att kämpa den kampen.

Det frälsningshistoriska skeendet – Guds handlande i historien för att frälsa en fallen värld – börjar alltså redan omedelbart efter människans syndafall. Det går sedan som en röd tråd genom hela den gammaltestamentliga historien för att fortsätta i Nya testamentets beskrivning av tidens fullbordan genom Guds son “född av kvinna”. Historien går vidare genom Apostlagärningarnas beskrivning av Kyrkans födelse och väg genom ändens tid fram till Jesu återkomst och en ny skapelse.

Enligt aposteln Johannes börjar ändens tid redan i den första församlingens tid. Redan har många antikrister trätt fram. Av det förstår vi att den sista tiden är här (2 Joh 2:18). De första kristna menade alltså att “ändens tid” redan var inne. De levde under svåra tider i det romerska imperiet. Förföljelsen av kristna var våldsam då och har så fortsatt intill vår tid. Att i dag leva som kristen i Mellanöstern, Asien eller Nordafrika är att leva i vedermödan. Naturkatastrofer, krig, pandemier och antikrister har plågat världen genom historien.

Uppenbarelseboken skrevs under denna tid till hjälp för den kristna församlingen att förstå och tolka den värld vi lever i medan vi ser fram emot Jesu återkomst och en ny skapelse där rättfärdighet bor. Förkunnelsen om ändens tid ska svara på varför det ser ut som det gör: Världen är i den ondes våld och strider med ökande kraft mot kvinnans säd. Församlingen är född in i den här världen för att bära frälsningens vittnesbörd om kvinnans säd till alla som vill höra. Och detta innan kvinnans säd slutligen krossar ormens säd och skapar allting nytt. Var och en som vägrar att erkänna sanningen om världens och mänsklighetens ondska nekas inträde i denna nya skapelse, eftersom denna förnekelse inte får komma in i den nya skapelsen.

Den första församlingens bekännelse om Jesus och den yttersta tiden finns i de urkyrkliga trosbekännelserna, till exempel den apostoliska: “Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre … sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Församlingen behöver ett ökat medvetande om den andliga strid den har att utkämpa. Låt oss därför “be med heliga, lyfta händer, utan vrede och diskuterande” i förväntan på Jesu slutliga seger över ondskan och ormens säd och på den nya skapelsen. Denna tanke manar till helgelse. I detta medvetande ingår tanken på antikrist, vedermöda, uppryckande och tusenårsrike. Detaljerna kring allt detta kan vi ha olika uppfattningar om, men att strida om dem är inte värdigt Kristi församling.

Fler artiklar från Debatt