Debatt

Låt inte skrämselpropaganda skymma hoppet

Slutreplik. Konsekvensen av budskapet om Jesu återkomst är att vi ska sprida tröst genom hoppet om en återupprättad värld och redan nu trotsa ondskans makter, skriver Leif Carlsson.

Tolkningarna om Jesu återkomst och framtiden är lindrigt uttryckt många och förvirrande. Det är lätt att gå vilse bland fikonträd, vedermödor och skräckregimer. Det väsentliga i budskapet om återkomsten är dock tydligt: Jesus ska slutgiltigt krossa ondskan och upprätta sitt eviga gudsrike. I min bok Tröst och Trots sätter jag fokus på konsekvenserna av detta budskap: Sprid tröst genom hoppet om en återupprättad värld och trotsa redan nu ondskans makter.

För att säkerställa att Bibelns hopp om en upprättad skapelse inte ska skymmas av skrämselpropaganda finns några viktiga slutsatser att dra om hur vi bör – och inte bör – undervisa om Jesu återkomst.

Undvik konspiratoriska tolkningar. Med detta menar jag påståenden som bygger på tvivelaktiga källor och lösryckta bibelverser. Här kan nämnas uppfattningen om att Bill Gates har preparerat coronavaccinet med ett chip för att kunna kontrollera världen. Ett annat exempel är påståendet om att påven och Katolska kyrkan genom sin religionsdialog planerar att skapa en ny världsreligion.

Paulus beskriver det allra bäst: “Det kliar i dem att få höra sådant som de önskar”.

—  Leif Carlsson

Risken med konspiratoriska tolkningar är att de flyttar fokus från det tydliga budskapet om korset i evangeliet. Paulus beskriver det allra bäst: “Det kliar i dem att få höra sådant som de önskar”. Versen speglar människans förkärlek för intriger och dunkla hemligheter som bara leder till misstänkliggöranden och spekulationer.

Undvik skrämseltolkningar som leder till splittring. Svante Rumar tar i sin replik upp domsmotivet som en väsentlig orsak till att inte budskapet om Jesu återkomst längre förkunnas. Människor vill helst inte höra om sina synder och brister. Det är säkert rätt i många avseenden. Samtidigt måste vi erkänna att just domsmotivet har skrämt väldigt många. Det som Rumar beskriver som vikten av helgelse har ofta skapat en vånda och osäkerhet. Darbyismens lära om det hemliga bortryckandet har förstärkt denna oro. Många har undrat: “Tänk om jag blir kvarlämnad i vedermödan och inte får följa med när Jesus kommer? Är jag tillräckligt helgad?” Det är som om nåden inte längre skulle räcka till. I stället för glädje och befrielse leder budskapet till rädsla. Därför är det bättre att ta fasta på att Jesus ska döma den ondska som styr världen och inte fokusera alltför mycket på den enskildes synder.

Undvik splittrande tolkningar i synen på Israel. Ytterligare ett exempel på splittrande framtidstolkningar handlar om synen på Israel. Med hjälp av darbyistiska och andra tolkningsmodeller skapas här lätt attityder om att “vi har rätt och alla andra har fel”. Detta “antingen eller-tänkande” får även följder för synen på konflikten i Mellanöstern. En del kristna har fastnat i en ensidig och många gånger oberättigad kritik av Israel. Andra däremot “håller på Israel” så till den milda grad att ingenting som rör staten Israel får kritiseras. Det kan då vara lätt att glömma bort att Gud även älskar araber. Därför behöver vi vaka över hur vi ser på både judar och araber så att vi inte påminner om profeten Jona i Gamla testamentet som inte stod ut med att Gud älskade assyrier utan helst ville att de skulle försvinna för gott.

Staten Israel är inte den slutgiltiga uppfyllelsen av profetiorna utan endast en förberedelse för något större.

—  Leif Carlsson

Hur ska vi då se på Israel? Redan Paulus tog upp frågan om judar och hedningar, och är bekymrad över att så få judar tror på Kristus. Samtidigt menar han att detta endast är ett temporärt problem. Situationen illustreras med hjälp av ett olivträd. De äkta grenarna (judarna) har blivit avbrutna men ska i framtiden återigen bli inympade i trädet (Rom 11:24). Vilka är det Paulus menar när han talar om Israel? Är det den judiska staten Israel eller alla som härstammar från Abraham? Nej, med Israel menar Paulus de judar som likt Isak är “löftets barn”, det vill säga de som tror. Han skriver nämligen: “Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn” (Rom 9:6–7). Om jag förstår Paulus rätt syftar han alltså på de judar som i framtiden ska förstå vem Kristus är. Gud har inte övergivit det judiska folket utan har en plan för dem i Kristus.

Hur ska vi då uppfatta staten Israel? Det faktum att det judiska folket överlevt genom historien och att det finns en judisk stat är enligt min mening ett gudomligt mirakel. Men staten Israel är inte den slutgiltiga uppfyllelsen av profetiorna utan endast en förberedelse för något större. Som Paulus skriver: “En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: “Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder” (Rom 11:25–27). Hur denna framtida frälsning ska gå till får vi överlämna åt Gud.

Jag har med mina artiklar pekat på riskerna med spekulativa tolkningar. Dessa risker får dock inte hindra oss från att förkunna budskapet om Jesu återkomst. Det finns ett hopp om en framtid där ondskan är borta för alltid och där Guds eviga rike slutgiltigt är upprättat.

Fler artiklar för dig