02 augusti 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Klimathot måste tas på allvar

Kristen tro är i högsta grad relevant i klimatkrisens tid eftersom vi har möjlighet att ta oss an utmaningarna med hoppet att det inte är förgäves att engagera sig, skriver Stefan Gustavsson, Apologia.

Kristen tro har sitt centrum i Jesus Kristus. Därför valde jag i mitt förra inlägg i Dagen att lägga fokus på apologetikens uppdrag som vägröjare för budskapet om honom. Nu frågar Anders Eriksson hur jag och Apologia ser på den existentiella utmaning som klimathotet innebär.

Varje centrum behöver förstås en kontext, en ram, för att kunna utgöra ett centrum. Så är det också i kristen tro. Startpunkten i Bibeln är Gud som skapare. Allt som sedan följer – av uppror och synd, löften och utkorelse, Israels folk och Messias ankomst – bygger på tron på Gud som skapare av världen och människan.

Francis Schaeffer påpekade ofta att Bibelns Gud samtidigt är oändlig och personlig. Det skiljer Bibelns gudsbild från polyteistiska religioner, som beskriver gudarna som personliga men ändliga, alltså små och begränsade. Det skiljer också Bibelns gudsbild från de panteistiska religionerna som beskriver det gudomliga som oändligt men opersonligt, alltså utan självmedvetande och tanke. Judisk-kristen tro är unik i betoningen av Gud som oändlig och personlig.

Detta har betydelse för vår förståelse av människans plats i kosmos. När det gäller frågan om det oändliga är vi som människor principiellt separerade från Gud på samma sätt som allt annat skapat. Vi är ändliga. I den meningen ska en kristen vara trädkramare. Vi kan omfamna ett träd – eller vilken annan del av skapelsen som helst – och säga: Vi hör ihop. Vi delar en grundläggande identitet av att vara skapad, att vara begränsad och att vara beroende. Här befinner vi oss på samma nivå.

Samtidigt är vi som människor också principiellt skilda från resten av skapelsen, genom att vi är personliga. På det området har vi en relation till Gud som inget annat i världen har. Vi kan relatera till Gud, ta emot – eller avvisa – hans kärlek och vi har ansvar inför honom för vad vi gör med vår stund på jorden.

I Första Moseboks två första kapitel är det ansvaret tydligt formulerat och det inkluderar ansvar för resten av skapelsen. Vi har fått kallelsen att “härska över” skapelsen och “lägga den under oss”. Vi har därmed en överhöghet över skapelsen, eftersom Gud utsett oss till att vara dess förvaltare. Och det är bara vi som kan vara det, eftersom det bara är vi som är personliga varelser med tänkande, valmöjligheter och frihet.

Men förvaltarskap innebär ansvar. Vi ska bruka och bevara jorden, inte förbruka och förstöra den. Vi förvaltar den här skapelsen för Guds räkning och han kommer en dag att hålla oss ansvariga för vad vi gjorde med den.

Det här innebär att kristen tro, mer än andra livsåskådningar, motiverar oss att ta miljöförstöring och klimatpåverkan på allra största allvar. För oss i Apologia är det självklart.

Det är inte förgäves att engagera sig! Det finns en framtid för både oss och planeten.

—  Stefan Gustavsson

Av tron på en oändlig-personlig skapargud och en ändlig-personlig människa följer ett antal viktiga avgränsningar.

Vi kan för det första aldrig ignorera vad som händer i eller med naturen. Vi är själva en del av naturen och därför berör det oss. Men än viktigare, det är vi som fått förvaltarskapsansvaret för naturen direkt av Gud.

För det andra kan vi aldrig röra oss i den panteistiska riktningen, som börjar se naturen som gudomlig eller talar om moder jord som vårt ursprung. Vårt ursprung finns hos vår himmelske fader.

För det tredje behöver vi inte dela ångesten hos samtiden över att världen ska gå under. Som kristna är vi övertygade om att Jesus ska komma tillbaka till en jord som fortfarande är bebodd av människor och som ska välkomna honom. Därför finns det anledning att välkomna ny och bättre teknik, uppmuntra forskning och räkna med en framtid för jorden.

Detta betyder på intet sätt att vi ska slå oss till ro. Men det betyder att vi kan ta oss an miljö- och klimatkrisen med hopp: Det är inte förgäves att engagera sig! Det finns en framtid för både oss och planeten.

Precis som på andra områden måste den partipolitiska diskussionen hållas utanför kyrkan. Kristen tro svarar ju inte på frågan om vi ska utveckla ny kärnkraft, om vi ska bevara den nuvarande kärnkraften eller om vi ska avveckla all kärnkraft så snabbt som möjligt. Vilka skattesatser ska vi ha på miljöbelastande verksamhet, vilka prioriteringar ska vi göra mellan vind- och solkraft? Vilka åtgärder ska vara nationella och vilka internationella, vad ska regleras i lag och vad ska ske genom nya attityder? Hur bör avvägningen mellan asketism – att avstå – och satsningar på tillväxt och innovationer se ut? Här handlar det om att vara politiskt vis.

Klimatångesten som präglar delar av ungdomsgenerationen är å ena sidan högst berättigad och vi måste ta den på stort allvar. Vi står inför oerhört komplexa problem med oöverskådliga konsekvenser, om vi inte gör någonting. Samtidigt visar den, å andra sidan, hur impotenta de livsåskådningar som ersatt kristen tro i västerlandet är, eftersom de saknar möjligheten att ge människan hopp.

Det visar att kristen tro i högsta grad är relevant i klimatkrisens och klimatångestens tid.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar