28 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Frågan om samkönade vigslar en diskrimineringsfråga

Replik. Svenska kyrkan kan inte fortsätta viga präster som inte tänker viga samkönade par, då gör vi samma misstag som under de första 30 åren med kvinnliga präster, skriver Anna Ekström.

Anna Ekström, präst som kandiderar till kyrkomötet genom nomineringsgruppen Fisk (Fria liberaler i Svenska kyrkan).
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Det gör ont när knoppar brister. Vi kan kalla det sorg, som Emma Hedlund skriver i sin debattartikel 16/8 “Båda sätten att se på vigslar måste fortsatt få finnas i Svenska kyrkan”, men tiden är inne. För inte hade vi haft sorg över en lärare som inte ville undervisa homosexuella elever? Inte hade vi haft sorg över en yrkesgrupp som ville göra skillnad på människor? Varför diskuterar vi ens detta?

Hade det handlat om någon annan yrkeskår, ett företag eller institution, hade vi inte haft denna debatt. Det hade varit så självklart fel. Men Svenska kyrkan får tydligen göra hur som helst, gå under radarn med vad som är okej att göra. Eller nej, självklart inte!

Under pandemin har vi präster fått utmana oss lite extra i vad som ryms inom våra tjänster. Vid helgens konfirmation delade jag endast ut brödet vid nattvardsgången enligt pastoratets pandemiföreskrifter. Helt emot min egen övertygelse kring nattvardsutdelande. Men, jag gjorde det i tjänsten, med kärlek. Min personliga övertygelse lades åt sidan.

För vem är vi satta att tjäna? Oss själva eller något som är större? Gud är större.

Frågan om samkönade vigslar är en diskrimineringsfråga. Vi får ha alla åsikter och som troende har vi många. Men det är rimligt att vi präster får jobba mer med oss själva än att välja att diskriminera vår medmänniska. Om någon menar att homosexuell kärlek inte ingår i dennes syn på äktenskapets välsignelse och gåva, då anser jag att den personen inte ska göra sig besväret att söka sig till prästyrket inom Svenska kyrkan. För vi gör inte den uppdelningen på människor. Gud är större, och vårt yrke är större än att säga nej till kärlek.

Detta kommer inte att kunna fortgå. Vi vet det allihop. Frågan är bara när vi tar steget.

—  Anna Ekström

Jag tänker inte tvinga någon att bli präst i Svenska kyrkan. Vi har en lång tradition av att “acceptera” olikheter, så lång att vi fortfarande 2021 har präster i tjänst som inte kan tänka sig att ta emot nattvarden från prästvigda kvinnor. Någonstans har vi accepterat en yrkeskår som går över alla gränser kring vad som egentligen är en rimlig arbetsmiljö.

Att göra en liknande resa med äktenskapet är inte rimligt. Men jag är rädd att Svenska kyrkan håller på att göra om samma misstag igen. Fortsätter vi säga att det är okej att vigas till präst även om personen inte tänker viga samkönade par gör vi precis som under de första 30 åren med kvinnliga präster då vi sa att det var okej om någon inte ville arbeta med “dem”.

Detta kommer inte att kunna fortgå. Vi vet det allihop. Frågan är bara när vi tar steget. Ska det få ta 30 år eller kan vi tänka oss att det är nog nu?

Vi kan inte gömma oss bakom fina ord om att det skulle vara att underminera förtroendet för biskoparna att ställa detta krav. Inte heller att det är församlingen som har vigselplikten och inte de enskilda prästerna. Eller att vigningskravet om att samarbeta med kvinnor handlade om att säkerställa sakramentens giltighet. Men vigsel är inte ett sakrament. Men med den retoriken skulle det väl vara ännu enklare rent teologiskt och vigningsmässigt att se det som en naturlig del av yrket? Tjänsten som präst innebär att viga utifrån parets vilja att dela sin kärlek med Gud.

Vi kan svänga oss med teologiska fina ord i all oändlighet men det kokar ner till att vi inte kan göra skillnad på människor i våra yrken, i vår kyrka. Det fungerar inte att säga att någons kärlek är sann kärlek och någon annans är det inte. Vi kan inte sätta oss över detta, det handlar om människosyn.

Vi behöver få till ett stopp i listan över vad vi behöver veta om våra kollegor. I dag måste alla som söker en tjänst svara på flera frågor: Kan vi samarbeta med kvinnor? Kan vi viga samkönade par? Var ska listan sluta? Finns det ett annat sätt än att ställa upp fler krav i kyrkoordningen är det helt okej. Överbevisa mig gärna.

Men inte så som det gjordes 2016 med min motion. Då blev svaret att ge ett uppdrag till kyrkostyrelsen att säkerställa att ingen skulle kränkas och med det begravdes den. Flera nomineringsgrupper fick med rätta lite panik av motionen. För det gick inte ens 2016 att avslå en motion som vill att vi inte ska göra skillnad på människor.

Jag och Fisk vill att Svenska kyrkan ska vara en kyrka som inte gör skillnad på kärlek. Fisk har uttalat att man inte vill ställa ett vigningskrav. Jag personligen går ett steg längre och kräver just det.

Giftermål och äktenskap kan vi prata länge om. Men det är inte så länge vi har haft den syn och utformning av vigsel som vi har i dag. Historiskt har äktenskap handlat om att binda ihop “rätt” släkten, arv etcetera. Något som är skapat av människan bör kunna förändras av människan. Svenska kyrkan är en del av svensk arbetsmarknad som arbetar mot kränkande behandling. Det bör kyrkan också göra, och det är inte sorgligt.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar