Tungotal inte nyckeln till seger över synd

Jag uppskattar Jonatan Franssons (Dagen 26/8) vilja att komplettera min artikel med andra perspektiv på helgelse, eftersom ett så brett tema som andlig transformation givetvis inte kan uttömmas i en isolerad artikel. I min ursprungliga text hävdade jag att det mest effektiva sättet att bekämpa onda begär är genom att utveckla nya begär som tränger ut de gamla – att dränka vår lusta och girighet i Guds skönhet och rikta våra hjärtan mot Kristus.

Fransson skriver: “Segern över synden kommer däremot inte enbart genom att vi riktar om vår uppmärksamhet mot Guds löften i Ordet.” Jag är rädd för att detta inte korrekt representerar min position. Jag har inte hävdat att “seger över synden” enbart kommer genom att vi riktar vårt fokus mot Guds löften. Självklart måste vi också ta varningarna på allvar.

[ Thomas Idergard: Alla, också ateister, tror mest hela tiden ]

Vi måste, som Fransson skriver, fasta och be. Vi måste undvika frestande miljöer, umgås med visa syskon och så vidare. Men jag vidhåller att det primära sättet att vinna långsiktig seger över våra begär – inte bara beteenden, men de underliggande begären – är att genom Guds löften förädla våra andliga smaklökar.

Läs dessa bibeltexter: “Jag gömmer ditt ord i mitt hjärta för att jag inte ska synda mot dig” (Ps 119:11); “Genom dessa har han gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni genom dem ska få del av gudomlig natur” (2 Pet 1:4). Jag hävdar att i princip alla Guds löften syftar till att uppmuntra oss till stadighet och strid i stunder av storm och frestelse.

Jag håller helt med Fransson om att det är Anden som verkar genom Ordet. Paulus, som i Rom 8:13 skriver att vi genom Anden ska döda kroppens gärningar, skriver sedan i Ef 6:17 att Andens svärd är Guds Ord. Jag finner därför ingen orsak till att skilja Anden från Ordet då Andens primära redskap är just Ordet och Ordet, utan Andens applicerande verk, inte uträttar någonting. Detsamma gäller bönen. Notera att vi ska ta upp Andens svärd “under ständig bön […] i Anden” (Ef 6:18).

Nej, Andens svärd [...] är inte främst vår tunga, men Guds tunga: Helig Skrift!

—  Nima Motallebzadeh

Fransson resonerar med utgångspunkten att “bön i Anden” och “bön i den helige Ande” åsyftar tungotalet. Jag är inte övertygad. Onekligen betyder “bön i Anden” i 1 Kor 14 just detta, men huruvida Paulus har samma fenomen i åtanke i Efesierbrevet (och Judas i sitt brev) är långt från självklart. Inte minst då dessa texter är allmänna uppmaningar till hela församlingar där alla förmodligen inte hade tungotalets gåva.

Jag anar att Fransson inte håller med eftersom han skriver att “tungotalets gåva är till för alla troende”. Jag måste reservera mig för en sådan förståelse av tungomål. “Alla talar väl inte tungomål?”, frågar Paulus (1 Kor 12:30). Personligen ser jag ingen legitim orsak till att särskilja ett privat bönespråk från tungotalets gåva.

[ Läs tidigare inlägg | Jonatan Fransson: Bön i Anden hjälper oss att segra över synden ]

Att föra ett längre resonemang om hur tungotalet är nyckeln till seger över synd, när Bibeln i princip inte säger något sådant över huvud taget, är inte rimligt. Låt mig förtydliga: Jag förnekar inte, men bekräftar, att den som talar i tungor bygger upp sin inre människa.

Men ingenstans i Nya testamentet målas detta upp som ett primärt redskap för vår helgelse. De pastoralteologiska konsekvenserna blir dessutom förödande. Vad innebär detta för alla kristusälskande lärjungar som kämpar med synd i sina liv, men inte talar i tungor? Är de dömda till ständigt “nederlag”? Det är både en obiblisk och ängslig tanke.

Nej, Andens svärd, med vilket vi blodtörstigt och obarmhärtigt går efter varje syndig impuls i våra liv, är inte främst vår tunga, men Guds tunga: Helig Skrift! När Satan frestade Jesus och ville väcka begär hos honom, började inte Jesus tala i krigstungor, men sa: “Gå bort, Satan, ty det står skrivet”.

[ Joel Halldorf: Det räcker inte att ha en barnatro ]

Jag älskar att tala i tungor. Och jag tror absolut att den som av nåd har tagit emot denna gåva bör nyttja den i stunder av frestelse. Men jag är mer inne på att Guds “mästarplan”, för att citera Fransson, inte så mycket handlar om tungotal men om att vi genom Bibeln ska få upp våra hjärtans ögon för Guds härlighet och den ändlösa källa till tillfredsställelse hans Son utgör för alla som Anden har fött till liv.

Åsynen av hans härlighet inledde vår frälsningsprocess och samma åsyn ska en dag fullkomna den (se 2 Kor 4:4–6; 1 Joh 3:2). Men även mittensträckan, vår helgelseprocess i vilken vi går från en nivå av härlighet till nästa, följer samma mönster (se 2 Kor 3:18). Så vi ber längtansfullt: “Helga oss i sanningen, ditt ord är sanning.”

[ Läs tidigare inlägg | Nima Motallebzadeh: Synden döljer sin prislapp ]