Vi behöver ett bredare musikliv i församlingarna

Anders Mossbergs viktiga debattartikel i Dagen 1/10 sätter fokus på en stor brist hos många församlingar i dag och jag instämmer till fullo i hela Mossberg resonemang. Men det finns ytterligare en aspekt på frågan och det är hur vi missar gemenskapen och det stora engagemanget som ett bredare musikliv skapar.

När jag växte upp i Pingstkyrkan i Sundsvall på 1960-talet fanns den då obligatoriska strängmusiken, en blåsorkester och tre, fyra körer. Inklusive en ungdomskör som ofta tog klivet ut från kyrkan och sjöng på olika nöjestillställningar. Till och med ibland i en biosalong innan föreställningen skulle börja.

[ Läs tidigare inlägg | Anders Mossberg: Kristna musiken når inte längre utanför kyrkan ]

Det här var verksamheter som var mycket inkluderande. Även undertecknad, som var måttligt musikalisk, fick plats i både ungdomskören och blåsorkestern. Det skapade en delaktighet och gemenskap som vi missar i dag. Vi vet att många av våra framstående musiker i Sveriges nöjesliv fått sin skolning i församlingen, och det finns även i dag gott om duktiga sångare och musiker i församlingarna. Men som en person i en Facebook-tråd i detta ämne påpekade, så ska ingen skugga falla över dessa duktiga ungdomar och andra trogna musiker. Det här är en fråga för församlingsledningen.

Att det här med ett breddat musikliv inte är en generationsfråga visar med all önskvärd tydlighet Youtube-succén för Allsång på Rörstrand, med Putte Nelson med vänner från Filadelfiakyrkan i Stockholm. Ett av de första programmen är uppe i drygt 98 000 visningar.

Ett annat initiativ pekar i samma riktning, nämligen den mediedag som TBN Nordic inbjudit till den 15 oktober. Den avslutas med en Singalong-konsert på temat “Minns du sången”. Där berättar man också att man sommaren 2022 i Nashville kommer att spela in en ny tv-serie på temat “Minns du sången”.

För mig har musiken hela livet varit en källa till glädje, tröst och inspiration, och bidragit till inte minst just delaktighet och gemenskap.

—  Svenåke Boström

Dessa kristna sångare och musiker behöver också en plattform i församlingens verksamhet. Detta för att vi ska få många fler engagerade i församlingens verksamhet och bli mer utåtriktade. Som Anders Mossberg skriver i sin debattartikel: “På 1960-, 1970- och 1980-talen var en del av musiken från de kristna utåtriktad. Texter som handlade om Gud, om personlig tro, om kamp, om rättvisa, om kärlek och mycket mer. Det spelades på gator och torg. I skolor och konsertlokaler.”

Är körmusik, gospel och brassmusik otidsenliga musikstilar?

Självklart inte! Se bara på hur Kjell Lönnå fyller kyrkor och konsertlokaler med sina körer, eller hur Gospelverkstaden fyller Konserthuset och tar plats i SVT, eller hur Solna Brass lockar folk att stanna upp och njuta av härlig blåsmusik när de har konsert i Solna Centrum.

Apropå blåsmusik fick jag nyligen i min hand fyra häften om Pingstförsamlingarnas blåsorkestrar, skrivna av Sven Harrysson i Smålandsstenar. Ett femte kommer i början av 2021. Där har han dokumenterat blåsorkestrar från 1940 och framåt. Närmare 300 stycken, och då är inte Minibrass och nybörjargrupper räknade. Vilken fantastisk gemenskap som bara denna del av Frikyrkosverige skapade!

För mig har musiken hela livet varit en källa till glädje, tröst och inspiration, och bidragit till inte minst just delaktighet och gemenskap. Det är detta jag hoppas att fler, både unga och äldre, ska få möjlighet att uppleva. Därför är det med stor saknad jag de senaste åren konstaterat att bredden, i alla fall i en stor del av kyrkorna, smalnat av mer och mer.

[ Holgerssons hedrades med pris för livslång gärning ]

När jag var med och startade den nya radiokanalen Radio Hope Classic för ett och ett halvt år sedan var det med ambitionen att ta vara på den klassiska andliga musiken i alla dess genrer. Men framför allt för att via denna musik nå de många före detta församlingsmedlemmar som finns någonstans därute i samhället. Där får den här musiken en stark kontaktskapande funktion.

Frågan är hur vi löser problemet med den bristande mångfalden i musikutbudet. Det har pratats mycket om demokrati i frikyrkan den senaste tiden, därför tänker jag att också det här måste kunna lösas genom kreativa samtal i en öppenhjärtig församlingsgemenskap.

[ “Musiken tar vid där orden tar slut” ]