Koppla samman en minskande församling med en större i närheten

I tre debattartiklar har Emil Gillsberg, Erik Bryskhe och Arne Olsson lyft utmaningarna med minskande församlingar, inte minst utanför städerna, och föreslagit möjliga vägar till en förändring.

I min tjänst som ledare för Sverigeprogrammet inom Evangeliska frikyrkan har jag förmånen att få möta många församlingar, församlingsledare och pastorer. Jag får på så sätt en ganska god inblick i vad det är att vara församling i olika delar av vårt land.

Jag möter församlingar, framför allt utanför städerna, som kämpar och undrar hur det ska gå framöver. Medelåldern är hög och medlemstalet vikande. En väg många församlingar i den situationen har tagit är att gå samman med en annan församling på samma ort eller i närheten. Ibland skapar det nytt liv, andra gånger lyckas man inte vända den nedåtgående trenden men kan hålla ut lite längre. Finns det andra vägar?

Många församlingar tyngs av att behöva sköta om fastigheter, ekonomi och allt ansvar som kommer med att vara arbetsgivare, och när mycket engagemang går till dessa frågor får annat engagemang – och inte minst ett utåtriktat fokus – stå tillbaka. Församlingar som läggs ner har ofta först lagt ner den utåtriktade verksamheten, sedan gudstjänsterna och till sist kyrkbyggnaden/kapellet. Vad säger det om vad vi prioriterar?

Är det kanske dags att väcka liv i strukturen med utposter men tillämpa den på församlingar som i dag är självständiga men i behov av resurser och stöd?

—  Markus Sand

Låt mig få pröva några tankar. Många församlingar utanför städerna började som utposter. Det var en struktur som etablerades tidigt i frikyrkans framväxt och fanns till långt in på 1900-talet. Det innebar i korthet att en större församling bar ansvaret för en eller flera församlingsgemenskaper i samhällen runt omkring. På utposten fanns församlingsverksamhet som bars av moderförsamlingen men som samtidigt hade ett visst mått av självständighet. Många av de utposter som var livskraftiga blev så småningom helt självständiga.

Är det kanske dags att väcka liv i strukturen med utposter men tillämpa den på församlingar som i dag är självständiga men i behov av resurser och stöd? Inte minst för att i ord och handling beröra det omgivande samhället med de goda nyheterna. Kan en möjlig väg vara att koppla samman en minskande församling med en större i närheten genom att den mindre går in som utpost till den större?

[ Läs tidigare inlägg | Emil Gillsberg: Gamla väckelsebygder töms på frikyrkor - vi måste plantera nytt! ]

En större församling skulle i relation till en utpost kunna gå in och stärka det missionella, tillföra och samordna resurser på flera områden och ta ansvar för “hårda” frågor för att frigöra utposterna till att fokusera på församlingens liv, verksamhet och mission.

Det skulle möjliggöra team av pastorer och medarbetare som tydligare kan arbeta utifrån sina gåvor på flera platser, i stället för att ensam i en församling försöka möta alla behov och förväntningar som kan finnas. Det skulle gå att samordna ledarträning, verksamhet, utåtriktade satsningar, diakoni, gudstjänster, hemgrupper med mera.

Nu för tiden kan medlemmar i större församlingar bo i närliggande tätorter där det finns en frikyrka, men trots det föredra att vara med i en kyrka i stan. Med en utpost-struktur kan man möjliggöra både engagemang där man bor och delaktighet i det större sammanhanget – utan att behöva byta församling. Man kan satsa på hemgrupper i utposten för att samverka kring en Alphakurs i stan, eller ha barnverksamhet i utposten för att sedan samordna ungdomsverksamheten med den större församlingen då tonåringar ofta dras till stan.

Finns det krismedvetenhet är det lättare att ta emot hjälp, saknas det är den här vägen stängd.

—  Markus Sand

Avgörande för att en struktur med utposter ska göra skillnad är att det finns en tydlig missionell inriktning. Det får inte stanna vid att upprätthålla verksamhet och skicka predikanter. Ännu mindre vid att förvalta en fastighet. Fokus behöver vara att ge hela evangeliet till hela människan på den ort där utposten finns. I sändningen kan också liv och glädje frigöras, som vi går miste om när vi bara riktar oss inåt, något som kan ge ny kraft åt en trött församling.

En utmaning med denna tanke är att man går den omvända vägen mot när rörelsen med utposter växte fram. Här skulle det handla om att släppa en stor del av självständigheten för att få draghjälp från en större och mer resursstark församling. Här utmanas stolthet och tradition. Det krävs mod att överlåta ledningen åt “storebror” i en närliggande stad när man klarat sig själv under lång tid. Finns det krismedvetenhet är det lättare att ta emot hjälp, saknas det är den här vägen stängd.

[ Eleonore Gustafsson: Pastorn berättade om otrohet och missbruk - men ingen svarade ]

Jag vill utmana pastorer och församlingsledningar att pröva om deras församling kan vara resurs för närområdet och regionen, i likhet med vad Erik Bryskhe skriver. Även en mindre församling kan vara en resurs för andra. Frågan är om det finns vilja och beredskap att sträcka sig längre? Inom EFK ser vi några exempel på detta och det är hoppingivande.

Men varifrån ska vi hitta folk till allt? Vi ber ofta skördens Herre om att sända arbetare till sin skörd. Kan det vara så att arbetarna vi ber om finns i skörden? Låt oss sätta fokus på uppdraget, Guds mission, och låta det andra få följa efter.