Debatt

Nyckeln till framgång är lokal förankring

Slutreplik. Utmaningen att bygga och leva församling är inte större på mindre orter – men annorlunda. Relationer byggs på ett delvis annat sätt i mindre samhällen, skriver Emil Gillsberg.

Min bön är att vår uppmärksamhet även riktas till de orter där det i dag endast är en spillra – eller kanske inget alls – kvar av forna tiders stora väckelsekristna församlingar, skriver Emil Gillsberg. Bilden: Villakvarter i Björneborg.

Det har varit en glädje att ta del av de artiklar som följt på min, om behovet av nyplanterade församlingar i Sverige. Jag gläds särskilt över de kompletterande perspektiv som förs fram av Erik Bryskhe och Rickard Lundgren i deras respektive repliker. Lundgren har helt rätt i att det är av strategisk vikt att särskilt fokus ägnas nyplantering av församlingar i storstäder, däri finns ingen motsättning.

Men Lundgren har också rätt i att församlingsplantering på mindre orter ställer helt andra krav på församlingsplanteraren. Utmaningen att bygga och leva församling, att göra lärjungar som gör lärjungar, är inte större – men annorlunda. Relationer byggs på ett delvis annat sätt i mindre samhällen. Det tar längre tid att bygga nära förtroendefulla relationer.

Vårt eget exempel, Hope Dalarna, är planterat utifrån en vision om att återevangelisera de gamla väckelsebygderna i norra Dalarna. Här bor i dag 55 000 människor i fem kommuner, där den minsta endast har 5 000 invånare. Nyckeln till att vi nått viss framgång efter endast fem år är att hela vårt ledarteam består av personer som bott i norra Dalarna minst 15 år, flera hela livet.

En planterare som flyttar till en mindre kommun behöver vara inställd på att arbetet är ett maratonlopp – inte en sprint.

—  Emil Gillsberg

Vi har arbeten i skola och butiker, vilket gjort att vi är välbekanta för många. Relationerna fanns redan när vi planterade, vi hade byggt dem i decennier. Vår erfarenhet var då att de personer som det hade varit svårt att bjuda med till etablerade församlingar i stället blev nyfikna när vi pratade om något nytt och annorlunda.

Det var detta jag ville peka på i min artikel. Församlingsplanteringar i större städer kan på kortare tid nå den kritiska massa av lärjungar som gör att man kan stå på egna ben – medan det tar längre tid på mindre orter. Det menar jag inte är en anledning till uppgivenhet, utan till bättre uppbackning från fler etablerade sammanhang.

En planterare som flyttar till en mindre kommun behöver vara inställd på att arbetet är ett maratonlopp – inte en sprint. Att relationer och förtroende tar lång tid att bygga. Under den tiden behövs starka sammanhang som ser, uppmuntrar, bekräftar och ber. Vi är tacksamma över att ha haft pingstförsamlingen i Västerås i den rollen.

Min bön är att vi framöver ska se mängder av nya församlingar i större städer, men att en del av vår uppmärksamhet även riktas till de orter utanför dessa där det i dag endast är en spillra – eller kanske inget alls – kvar av forna tiders stora väckelsekristna församlingar. Sammantaget bor det ändå många människor även på sådana platser. Människor som längtar efter Jesus, trots att många av dem inte vet om det än.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig