Debatt

Församlingar i städer har kraft att genomsyra hela landet

Replik. Ödesfrågan för hela Sveriges kristenhets fortsatta existens ligger nu helt i om vi på allvar tänker börja göra lärjungar som gör nya lärjungar, skriver Rickard Lundgren.

Bild på Stockholmstrafik.

Emil Gillsbergs artikel om behovet av församlingsplantering utanför våra större städer är bra och även trovärdig, då han gör det på riktigt i Mora. Även replikerna av Erik Bryskhe om ta ansvar för det norrländska inlandets bygder genom olika åtgärder, Arne Olsson om ett vidare och mer ekumeniskt tänk omkring vilka som kan vara församling, till Markus Sands fokus på att skapa tjänstegåvobaserade team som kan stå tillsammans i att betjäna en grupp kämpande församlingar är bra.

Detta sistnämnda koncept utför vi faktiskt nu i Equmeniakyrkan på olika platser ute i landet och kallar det för “växtpool”. Som samordnare i Equmeniakyrkans församlingsgrundande arbetar jag utifrån en vision om att vi 2025 ska ha 50 nya pionjära initiativ i gång i Sverige.

Utifrån den erfarenheten vill jag få sända in tanken om att viktigare än att Jesu efterföljare är strategiskt och geografiskt optimalt utplacerade över hela landet är det viktigaste att vi nu på riktigt, allihop, börjar lyda Jesu missionsbefallning om att göra nya lärjungar.

Lärjungar som i sin tur får uppdraget att göra nya lärjungar som … ja ni vet: En rörelse uppstår som – visar kyrkohistorien – är omöjlig att hejda. Ödesfrågan för hela Sveriges kristenhets fortsatta existens ligger nu helt i om vi på allvar tänker börja göra lärjungar som gör nya lärjungar.

I städerna formas värderingarna och trenderna som sedan genomsyrar resten av landet.

—  Rickard Lundgren

När vi hade planterat en församling i Katrineholm gick vi vidare till Norrköping och Eskilstuna, städer som är tredubbelt så stora som Katrineholm. Men vi gick också till platser med ett betydligt lägre invånarantal. På de mindre orterna var dock utmaningen ofta tuff. En svårighet vi upptäckte var att det på mindre platser, där man ofta känner till varandra väl, kan finnas ett socialt tryck som låser människor inför tanken att gå in i en ny kristen gemenskap.

Trots ett aktivt uppsökande av nya människor, odlandet av långvariga nära relationer med grannar och arbetskamrater, goda diakonala omsorgsinsatser som gick hand i hand med ett betjänande i den helige Andes kraft, saknas det fortfarande efter 14–16 år ett resultat i form av ökat numerärt medlemskap.

Den erfarenheten är fruktansvärt frustrerande och inger en känsla av meningslöshet och hopplöshet. Det är helt förståeligt att man ger upp. Men i en del av de större städerna har vi fått se en annan utväxling i form av att fler nya människor attraheras av gemenskapen och kommer in i ett lärjungaskap. Den erfarenheten ger mening och hopp som i sin tur genererar uthållighet.

Plötsligt sker det oförklarliga och evangeliet får “egna ben” och springer vidare framför oss i nya sammanhang, till nya platser och till och med långt ut i andra länder. Vi ber därför Gud om mod och förmåga att följa Andens vind in i de öppningar han ger omkring församlingsplantering, främst genom våra etablerade församlingar, men också i enskilda människors liv. Önskan är att få se en rörelse uppstå, oavsett var i landet detta sker. Men chansen verkar större i våra städer.

I städerna formas värderingarna och trenderna som sedan genomsyrar resten av landet. Där finns universiteten, forskningen, utvecklingen, mediecentren och de internationella utbytena. Där finns en vacker mångfald och så pass många människor att en kraft till förändring kan uppstå, demografiskt, ideologiskt, politiskt men också andligt. Därför är städer viktiga för Gud.

Ingen församling någonstans får därför vaggas in i tron att de [...] inte längre behöver satsa på församlingsplantering.

—  Rickard Lundgren

Efter Paulus erfarenheter i Cyperns små landsbyar beger han sig, ledd av den helige Ande, med sina olika team rakt in i den tidens fem största städer. Staden Filippi hade enligt historikerna större inflytande på omgivningen än vad det uråldriga Aten hade. Paulus möte med Lydia i Filippi brukar ses som ögonblicket då den förste europén tar emot Jesus Kristus, och det fick ju fantastiska följder.

Efesos var världens näst största stad med drygt 250 000 invånare. Utifrån det kulturella och religiösa Efesos nåddes hela mindre Asien med evangelium! Korint var ett stort köpcentrum för hela världens handel och Aten var historikernas och filosofernas högborg.

Dessa städer var ändå bara bakgårdarna i jämförelse med Paulus primära huvudmål: Rom med över en miljon invånare! En egen värld i resten av världen. Efter att Paulus (trots fångenskap) hade verkat i Rom, sprang evangeliet vidare ut i samtliga av världens hörn.

Guds ögon vilar fortfarande på städerna och hans hjärta sträcker sig till alla älskade människor i världens 37 megastäder (10 miljoner invånare eller fler). Guds handling är att välsigna städerna med en dynamisk församlingsplanterarrörelse som, till hans ära enbart, har den inneboende kraften att genomsyra hela degklumpen!

Ingen församling någonstans får därför vaggas in i tron att de – bara för att de samlar många till gudstjänst, har ekonomi eller är omtalade i medierna just nu – inte längre behöver satsa på församlingsplantering. Det är nämligen i utförandet av mission som vi blir lärjungar. Bara lärjungar kan skapa rörelsen.

Rörelsen av Jesu församlingsplanterande lärjungar har funnits oavbrutet på jorden i 2000 år. Just nu ser vi faktiskt hur Guds hand rör i gång något i de församlingsplanteringar som verkar i Sveriges lite större städer.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig