Lagförslaget om stöd till trossamfund riskerar inskränka religionsfriheten

I ett öppet brev till kulturministern ställer sig EFK:s missionsdirektorer Linalie Newman och Ingemar Forss (helt riktigt) negativa till den risk för kollektiv bestraffning som det nya lagförslaget för samfundsbidrag för med sig, men positiva till de däri inbyggda demokratikraven. Det senare menar jag är obetänksamt. Frikyrkosverige bör i dag förhålla sig kritiskt när det sekulära Sverige för fram krav som “demokrati” och “mänskliga rättigheter”. För vi vet vad många som för fram sådana förslag egentligen tycker om klassisk kristendom och om offentliga bidrag till samfund. Vi kan också läsa innantill i själva lagförslaget samt i officiella kommentarer från S-anstrukna organisationer om detsamma. Det har jag gjort.

I lagförslaget anges att bidrag inte får ges om en församlings verksamhet:

1. Kränker ett barns rättigheter på ett sådant sätt att det finns en risk för barnets utveckling.
2. Diskriminerar individer eller grupper.
3. Motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Ovanstående principer känns ju egentligen självklara och positiva – om de tolkas balanserat och vettigt. Problemet är att vi inte styr tolkningen.

Vi vet exempelvis att det i dag påstås att barn med homosexuell läggning kan ta skada av att växa upp i en kristen församling och att församlingar inte bör få ställa sig negativa till hbtq. Vi vet med anledning av diskussionen om omvändelseterapi att många menar att kyrkan kränker homosexuella om den ger rådet att inte leva ut homosexualitet. Vi vet att många menar att om en organisation inte stödjer hbtq-agendan, så stöder den inte alla människor i samhället och är därmed inte demokratisk.

Ovanstående principer känns ju egentligen självklara och positiva – om de tolkas balanserat och vettigt. Problemet är att vi inte styr tolkningen.

—  Petter Brolin

Vi kristna menar naturligtvis att detta är vantolkningar av de ovanstående goda föresatserna, men vantolkningarna finns och omfattas av tongivande människor.

I förarbetet till den aktuella lagtexten slås fast att religionsfriheten enligt Regeringsformen är absolut. Det är en “frihet som inte kan begränsas genom vanlig lag”. Det är bra och starkt formulerat. I förarbetet påtalas också att religionsfriheten enligt Europakonventionen endast “får underkastas sådana inskränkningar […] som […] är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten”. Även det låter tryggt.

I förarbetet till lagen nämns också att Europakonventionen innehåller ett generellt förbud mot diskriminering av religiösa åsikter. Man skriver att “staten är skyldig att förhålla sig neutral och opartisk till religiösa uppfattningar” och “att staten är förhindrad att värdera legitimiteten hos sådana trosuppfattningar”. Staten ska alltså inte ta ställning.

[ Elisabeth Sandlund: En orgie i otydlighet - om nya ”tydliga” reglerna ]

Man konstaterar sedan att en stat inte behöver ge bidrag till trossamfund, men om “en stat likväl väljer att tillhandahålla sådana förmåner måste staten både iaktta ovanstående krav om neutralitet och opartiskhet”.

Det är därför inte förvånande att regeringens jurister skriver att det “inte kan uteslutas att ett beslut om att inte bevilja ett trossamfund stöd med hänvisning till ett demokrativillkor skulle kunna innebära en inskränkning av religionsfriheten […] enligt Europakonventionen.” Men regeringen går ändå vidare med förslaget och konstaterar att “de diskrimineringsgrunder som anges i diskrimineringslagen kan komma att förändras över tid.” Det EFK:s missionsdirektorer uttrycker stöd för – om än kanske oavsiktligt – kan som jag ser det alltså tolkas som ett försök att flytta fram det sekulära samhällets position på det religiösa samhällets bekostnad.

Det vi har framför oss är med andra ord en gummiparagraf, som likt en gummiband kan sträckas ut åt valfritt håll för att inkludera det som de styrande för tillfället bestämmer sig för att inkludera.

—  Petter Brolin

I förarbetet nämns att ett grundläggande krav är att organisationen som får statsbidrag ska stärka och utveckla demokratin. Men man skriver då att “denna form av demokrativillkor säkerställer inte att en organisations faktiska verksamhet är förenlig med samhällets grundläggande värderingar. En organisation kan exempelvis bidra till att stärka och utveckla demokratin […] men samtidigt strida mot samhällets grundläggande värderingar i andra avseenden, om verksamheten t.ex. diskriminerar personer”. En sådan organisation ska kunna nekas bidrag.

Vidare krävs att organisationen ska vara demokratiskt uppbyggd, vilket inte alla kyrkor är. Men man konstaterar att även en organisation som fattar beslut i demokratisk ordning kan samtidigt “bedriva en verksamhet som strider mot grundläggande demokratiska värderingar”. Även en sådan organisation ska kunna nekas bidrag.

[ Debatt: Vill regeringen utöva kollektiv bestraffning av kyrkorna? ]

Det tredje demokrativillkoret rör just verksamheten. Verksamheten måste enligt lagförslaget stödja samhällets grundläggande värderingar för att kunna vara berättigad till bidrag.

De grundläggande värderingarna i samhället är kopplade till diskrimineringsgrunderna om bland annat sexuell läggning. Regeringen skriver att “förslaget inte innebär en begränsning av vare sig åsiktsfriheten eller yttrandefriheten”, men att en “frihet att ha åsikter och att yttra sig betyder dock inte att alla uttalanden bör vara förenliga med ett statligt stöd.”

Det vi har framför oss är med andra ord en gummiparagraf, som likt en gummiband kan sträckas ut åt valfritt håll för att inkludera det som de styrande för tillfället bestämmer sig för att inkludera.

[ Ministern svarar på kyrkornas kritik: Vi har tagit hänsyn ]

Förvisso skriver regeringen att “Statens utrymme för att inskränka de val ett trossamfunds anhängare gör i syfte att följa religiösa påbud är mycket begränsat” och att trossamfunden “fritt [bör] kunna välja vilka personer som ska företräda den religiösa kärnverksamheten, även om valet innebär särbehandling av t.ex. kvinnor eller homosexuella”. Det låter förvisso tolerant, men sedan skriver man:

“Trossamfund har ibland kritiserats för att de på olika sätt missgynnar eller kränker personer på grund av bl.a. kön, religion och sexuell läggning. Kritiken avser såväl trossamfundens inre förhållanden som deras förhållande till samhället i övrigt. Utgångspunkten är att diskriminering eller kränkningar inte kan tolereras. Om ett trossamfund diskriminerar eller inte respekterar principen om alla människors lika värde bör trossamfundet därför som regel inte vara stödberättigat.”

Hur lagen ska tolkas är därför inte klarlagt. Myndigheterna skulle kunna neka stöd till samfund som har den traditionella kristna hållningen i sexualfrågor, då den anses kränka homosexuella barn.

Vi är delvis tillbaka i nytestamentlig tid. Även då förde kristna fram åsikter som inte uppskattades av majoriteten.

—  Petter Brolin

Men även om vi inte hamnar där så landar jag i tolkningen att det sannolikt kommer vara tillåtet att gentemot vuxna föra fram uppfattningen att utlevd hbtq är oförenligt med kristen tro, men att ett samfund som anses särbehandla någon på grund av dennes sexuella läggning förlorar sitt statligt stöd. Det enda undantaget rör företrädare för samfundet (som pastorer eller föreståndare). Vi får ha uppfattningar om hbtq, men vi får inte anses särbehandla.

Problemet är att vi behöver balansera på en knivsegg. Om vi kunde vara trygga i att domstolar och myndigheter tolkar lagen som vi, så kan lagen kanske vara möjlig att leva med. Vi vill ju inte diskriminera hbtq-personer, men vi vill ha rätt till vår uppfattning. Det blir då ett problem att tongivande krafter inte delar vår tolkning av lagen. Den regeringen närliggande organisationen HBT-Socialdemokrater skriver exempelvis att lagen stryper “alla ekonomiska medel till dem som arbetar med omvändelseterapi eller på annat sätt diskriminerar mot HBTQ-personer”.

[ Dokument: Kyrkor riskerar bli av med miljoner i frivilliga kyrkoavgifter ]

Det Sverige behöver i dag är pluralism snarare än likriktning. Många fler uppfattningar finns och får finnas än dem som den politiskt korrekta eliten uppskattar. De är lagliga att ha i Sverige. Det är för att skydda dessa som vi har yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet. Lagstiftningen skyddar inte primärt dem som håller med beslutsfattarna – utan dem som inte håller med.

Vi är delvis tillbaka i nytestamentlig tid. Även då förde kristna fram åsikter som inte uppskattades av majoriteten, men vi förde fram dem ändå. Just nu tillhör vi minoriteten och det finns starka krafter i majoritetssamhället som vill bekämpa det vi står för. Det är därför nu inte läge att vara naiva eller acceptera inskränkningar i det som är viktigast av allt för oss: vår kristna tro och leverne. I stället är det läge att försvara vår rätt att tycka och vara annorlunda utan att behöva bli utsatta för diskriminering genom förbud eller uteblivna bidrag. För det är bland annat denna – vår – frihet som Europakonventionen vill försvara när den slår fast att människans rätt till sin religiösa tro är absolut och att staten är förbjuden att vara annat än neutral inför sina medborgares tro.

[ Dagens ledarredaktion: Det är kyrkorna som stöder staten - inte tvärtom ]