Vi lever livet på för stort avstånd från andra i församlingen

Jag vill tacka Daniel Bengtsson för hans respons på min insändare om församlingsekonomi. Av svaret att döma blir det uppenbart för mig att detta med exemplifieringar är vanskligt. När jag lyfte aspekten att det på grund av inflation och skenande elpriser kan komma att bli så att människor i våra församlingar får svårt att betala sina bolån, provocerade det Bengtsson eftersom detta, med rätta, pekar på ett orimligt privilegium som diskussionen tar sin utgångspunkt ifrån.

Om detta finns såklart mycket att säga. De exempel jag använde mig av var tänkta som en hjälp till det annars abstrakta resonemang jag förde, men det tog, åtminstone för Bengtsson, fokus från det som var mitt egentliga ärende. Nämligen att om vi i våra församlingar inte för ett öppet och transparent samtal om ekonomi på ett sätt som också får konsekvenser för gemenskapen, så är det hög tid nu. För snart kan det vara för sent.

Bengtssons tonvikt, uppfattar jag, ligger på utåtriktad diakonal verksamhet. Däremot uppfattar jag inte att han adresserar det jag lyfter kring vikten av att föra ett öppet samtal i församlingen. Och på ett sätt är jag tacksam för det, för i det ligger det problem som är en del av min erfarenhet och orsaken till varför jag skrev från början.

Församlingens trovärdighet bygger på att vi är Kristuslika och det kräver daglig omvändelse.

—  Gustav Frankal

Vi tenderar att vända samtalet ifrån oss för att prata om det vi kan hålla ifrån oss, på lite avstånd ifrån vårt innersta. I praktiken kan även de godaste diakonala ansatser vara en flykt ifrån vårt behov av omvändelse och självrannsakan.

Detta ecklesiologiska problem kan självklart tillämpas på valfritt område som rör församlingens gemenskap. Jag tror att grundproblematiken är densamma: I alltför många församlingar lever vi våra liv på för stort avstånd från varandra. Det får till konsekvens bland annat att vi inte ser varandras behov och inte kan vara ett reellt stöd till dem som behöver det. Men det får också till konsekvens att vi inte har den närhet och förtroende för varandra som krävs för att konfrontera de synder som kanske rentav ligger i öppen dager – till exempel att inte ge åt den som behöver.

Församlingens trovärdighet bygger på att vi är Kristuslika och det kräver daglig omvändelse. Men ingen har någonsin klarat av ett gott helgelsearbete utan en gemenskap.

[ Britta Bolmenäs: Öva dig i givande, mitt under lågkonjuktur ]