Mirakulösa fysiska helanden behöver bli naturliga inslag i tron igen

Frikyrkan håller på att dö ut. I nyhetsartiklar har vi kunnat läsa om den nedåtgående trenden för medlemskap i kristna församlingar i vårt land, och flera debattartiklar har försökt visa på vägar framåt. Ledningsgruppen för Pingst omstart, till exempel, listar i sin debattartikel flera olika utmaningar och problem som frikyrkan brottas med: församlingar kämpar för att hålla sig flytande, det planteras inte tillräckligt med nya församlingar och pingströrelsen anses inte ha önskvärd växtkraft. Debattörerna ställer sig frågan: Vad är vi beredda att göra för att få se en annan utveckling i våra frikyrkorörelser framöver?

För att kunna blicka framåt behövs dock först en tillbakablick. Vad gjorde att pingströrelsen för drygt hundra år sedan växte fram med sådan kraft?

När den tidiga pingströrelsen tog sina första steg på Azusa Street i Los Angeles var mirakulösa fysiska helanden ett naturligt inslag. Det hände något vid mötena, det fanns en intensiv längtan och förhoppning om Guds påtagliga närvaro och beröring. Pingströrelsen växte som en följd av att nådegåvorna var i fullt bruk. I dag kan vi fråga oss hur ofta vi hör talas om helande i församlingen. Blev någon frisk på gudstjänsten i söndags eller vid lovsången på fredagskvällen? Helanden sker, men jag tror de flesta skulle kunna enas om att vi gärna önskat få se fler helanden. Men den viktiga nådegåvan att bota sjuka har tappat mark inom frikyrkan.

I Nya testamentet är helanden något centralt, och mellan 80–90 procent av Jesus nedskrivna verksamhet involverade helande. När Jesus botade sjuka hjälpte han människor i nöd, men helandeundret blev också ett tecken för de icke-troende. När vi till exempel läser om hur Lasarus väcks upp från de döda beskrivs hur flera judar kommer till tro som en följd av detta.

Ibland behöver frågan ställas om man är på väg att bli en sekulär förening med gemenskapen i fokus eller är en levande församling som tror på det som är bortom mänskligt förnuft.

—  Harald Sand

Ett under innebär ett stort tecken för den som blir helad, men kan också ge ringar på vattnet så att andra människor kommer till tro. Jesus gav sina lärjungar en central uppmaning – att be för de sjuka: “Och han sade till dem: Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. [...] Tecken skall följa dem som tror detta. [...] De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska” (Mark 16:15-18 SFB 98).“ Vi kan också läsa om lärjungarna att “De gick ut och vandrade från by till by och predikade överallt evangeliet och botade sjuka,” (Luk 9:6), efter att Jesus gett dem makt över alla onda andar och kraft att bota sjuka.

Vilket uppdrag har församlingen? Vad bör den kunna erbjuda? Det är frågor en församling behöver ställa sig. En församling kan ha massor av verksamhet, flera anställda och flera hundra personer på söndagsgudstjänsterna, men är detta då automatiskt tecken på framgång? Ibland behöver frågan ställas om man är på väg att bli en sekulär förening med gemenskapen i fokus, eller är en levande församling som tror på det som är bortom mänskligt förnuft.

[ Zoé vill lära sig att vittna och be för främlingar ]

Det finns ett uppdrag att gå ut bland folket. Jesus tränade sina lärjungar i flera år för att de sedan skulle vara redo att gå ut till människorna och evangelisera och bota sjuka. De allra flesta människor som frikyrkan vill nå kommer inte ta sig till kyrkan. Därför behöver vi göra som lärjungarna – gå ut till dem. Att evangelisera ute i samhället genom bön för helande kan vara ett sätt att nå dessa grupper.

Om man själv är välmående och inte har några större problem med sin hälsa kan ett fokus på helande säkert kännas mindre relevant. Men för den som har en sjukdom som helt tagit över ens liv är dock helande helt centralt för att orka vidare.

Författaren och förkunnaren Sven Reichmann skriver i sin bok Guds helande natur att församlingar ibland kan skapa strukturer som binder upp medlemmar i engagemang som inte alls är kopplat till deras nådegåvor. Församlingen och ledarskapet bör i stället först hjälpa personer att upptäcka sina nådegåvor och därefter engagera dem i rätt verksamhet eller tjänst kopplat till detta.

Som en bekräftelse på detta kan vi läsa vad Paulus skrev i 1 Korintierbrevet 12: “Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.”

[ Maria fick tillbaka sin hörsel efter att ha fått förbön ]

För att frikyrkan ska se en annan utveckling framöver än krympande församlingar och färre frälsta behöver man se vilken tillgång som finns i nådegåvorna och ta tillvara dem. Därför vill jag uppmuntra frikyrkans ledarskap att börja:

• Tala mer om helande. Att få vara frisk är inte framgångsteologi.
• Ta reda på vilka nådegåvor som finns i församlingen.
• Undervisa om helande. Involvera och utbilda församlingsmedlemmar som kan be för sjuka. Undervisning i kombination med praktik kan vara ett sätt.

Tänk om 80–90 procent av kyrkans verksamhet, likt Jesus verksamhet, var fokuserad på helande. Om människor gick sjuka till möten och friska därifrån. Hur skulle det påverka församlingslivet och tillväxten i rörelsen?