SD:s förslag till kyrkomötet flagrant exempel på populism

Svenska kyrkan har under en rad år använts som hävstång av främlingsfientliga och nationalistiska grupper för att manövrera sig in i rikspolitiken: först Sverigedemokraterna och nu senast Alternativ för Sverige, ett fascistiskt parti som fick strax över en procent i förra kyrkovalet.

Sverigedemokraterna har numera etablerat sig som en maktfaktor i svensk politik och några av partiets mest framträdande personligheter är just sådana som lärt sig det politiska hantverket i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige eller i kyrkomötet.

Låt oss först säga att inte allt som kommer från SD-märkta kyrkopolitiker måste vara dåligt. Men ett debattinlägg i Dagen, den 18/11, visar att vissa ränder inte går ur.

Redan rubriken skvallrar om populism: Bifall allt som gör Svenska kyrkan levande för svenska folket. Enligt Wikipedia avser populism “vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ‘folket’ och ‘eliten’. Folket ses vanligen som bärare av ‘sunt förnuft’.”

I själva verket är det så att kyrkomötet enbart beslutar i frågor som rör kyrkans nationella nivå.

—  Mona Olsson och Anders P Lundberg, Visk

Debattinlägget checkar alla boxar. Här finns å ena sidan “eliten”, nämligen de förhatliga Socialdemokraterna och de som driver fram Svenska kyrkans “ideologiska positioneringar” (möjligen räknas vi som skriver detta in bland de sistnämnda). Å andra sidan har vi “familjerna”, “barnen” och “kyrkan mitt i byn” som signalerar folklig gemenskap och sunt förnuft.

Populism appellerar till våra känslor. Inte sällan är det våra allra sämsta känslor man vill nå: rädslan för det främmande, oron inför förändring, ångesten inför det som är svårt att hantera.

Populisten visar sig många gånger ointresserad av att ta ansvar för sina slagord, han eller hon har så att säga inget intresse av att på riktigt omsätta de krav hen ställer. Ett exempel på detta finner vi i texten när de tre debatterande kyrkomötesledamöterna menar att de vill verka för en simultan lovsångskonferens i Sveriges samtliga 13 domkyrkor. Är de seriösa? Nej, knappast. De är snarare populister som utgår från att en appell till bön och lovsång nog går hem bland den frikyrkliga publik som förväntas läsa tidningen Dagen.

I själva verket är det så att kyrkomötet enbart beslutar i frågor som rör kyrkans nationella nivå. Hur stift och lokala församlingar planerar sin verksamhet har den nationella nivån inte mycket med att göra. Detta borde de tre kyrkomötesledamöterna känt till. Antingen vittnar alltså deras förslag om en djup okunskap om hur Svenska kyrkan fungerar eller så är det ett flagrant exempel på populism. Välj själv.

[ Läs tidigare inlägg | Daniel Larson: SD visar motstånd mot att Svenska kyrkan är del av den världsvida kristna kyrkan ]

Denna mix av okunskap och populism återspeglas även i frågan om religionsdialog. Både Sverigedemokraterna och de fascistiska Alternativ för Sverige vill stoppa kyrkans kontakter med moskén och synagogan. Ett argument för detta skulle vara att dialog försvagar den egna tron. Härmed visar debattörerna att de inte har förstått vad religionsdialog innebär.

Religionsdialog handlar inte om att kompromissa om sin egen tro eller teologi, utan om att lyssna till sin granne för att förstå hur denne tänker i viktiga frågor. Resultatet av god religionsdialog är att jag som kristen tvingas tänka till och än tydligare göra klart för mig vad jag själv tror på.

Religionsdialog är ett av de viktigaste redskap vi har som kyrka när vi vill vara ett salt och delta i arbetet för ett socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Vi som skriver detta är djupt engagerade i svenskkyrkligt församlingsliv. Vi deltar i gudstjänstliv och engagerar oss ideellt i kyrkofullmäktige och kyrkomöte via Visk, Vänstern i Svenska kyrkan. Vi har båda våra rötter i frikyrkan och har som unga tjänstgjort som ungdomspastor och evangelist. Utifrån en sådan bakgrund och utifrån hur vi ser på det samhälle vi lever i är det för oss helt centralt att kyrkan ska värna “främlingen, den faderlöse och änkan” (Jeremia 7:5–7). Det vill säga: flyktingen, tiggaren och den värnlöse.

För den skull har vi i år medverkat i en motion till kyrkomötet som syftar till att låta diakonin stärka familjer i utsatta miljöer. Vi menar att detta är ett sätt att motverka gängbildningar och radikalisering. Vi har också motionerat om vikten av att Vadstena Pilgrimscenter bör övergå i den nationella kyrkans omsorg för att säkra driften och värna pilgrimskapet såsom en väg till tro.

[ Kommentar | Jacob Zetterman: Upplagt för storbråk i Svenska kyrkan kommande dagarna ]