I synen på kärnan råder samsyn mellan de båda påvarna

Min artikel om Benedikt XVI/Joseph Ratzinger den 5 januari föranledde en skarp replik från Irène Nordgren och en artikel av Bengt Malmgren.

Nordgren är engagerad i den liberalkatolska gruppen “Katolsk Vision”, en svensk avläggare av rörelsen “We are Church”, som förordar en demokratisering av Katolska kyrkan och en anpassning till rådande normer vad gäller jämställdhet, samlevnad och sexualitet.

Hon kritiserar att jag utan invändningar relaterar Benedikt/Ratzingers förklaring till det katolska läroämbetets nej till homosexualitet och kvinnliga präster och upprörs över att jag inte nämnde att det pågår en synodal process i Katolska kyrkan där just dessa lärosatser på vissa håll ifrågasatts.

Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att också Franciskus avvisat kraven på kvinnliga präster och könsneutrala äktenskap.

—  Yvonne Maria Werner

Medan Ratzingers skrifter för mig öppnade vägen till den Katolska kyrkans tro, innebar hans val till påve för henne att hon började fundera på att lämna Katolska kyrkan. Men valet av påve Franciskus gjorde att hon bestämde sig för att stanna kvar; en för en liberalkatolik märklig överbetoning av påvens roll.

Vidare kontrasterar Nordgren den “tystnadskultur” som hon menar rådde under påve Benedikt, mot den “frimodighet” som hon anser att hans efterträdare representerar.

Malmgren vänder sig i sin artikel mot denna kontrastering och framhåller att påve Benedikt beredde vägen för många av de reformer som genomförts av hans efterträdare.

Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att också Franciskus avvisat kraven på kvinnliga präster och könsneutrala äktenskap, och att han avfärdat de reformförslag i denna riktning som framförts inom ramen för den synodala processen i Tyskland som oförenliga med kyrkans lära.

[ “När Ratzinger valdes jublade kyrkan” ]

På en viktig punkt finns det dock en skillnad mellan de båda påvarna, nämligen i synen på kyrkans liturgiska arv. Som ett uttryck för sin strävan att markera “kontinuitetens hermeneutik” anknöt Benedikt XVI till äldre liturgiska bruk och traditioner. Han gjorde det också möjligt för alla präster att fira den så kallat tridentinska liturgin, alltså den mer ceremoniella gudstjänstform som varit rådande fram till 1970-talets liturgireform.

Påve Franciskus upphävde detta regelverk och återinförde de mer restriktiva bestämmelser som gällt tidigare. Motivet till denna åtgärd var att den gamla liturgin skulle ha lett till splittring och konflikter.

I sin nyligen publicerade intervjubok framhåller Benedikt XVI:s mångårige sekreterare, ärkebiskop Georg Gänswein att denne ska ha tagit mycket illa vid sig av denna åtgärd. Franciskus har en helt annan gudstjänststil än sin företrädare, vilket även markeras i hans sätt att framträda som påve.

Men i synen på kärnan i det petrinska ämbetet, nämligen uppdraget att värna och förkunna den i skrift och tradition uppenbarade sanning om Jesus Kristus, hans kyrka och lära, råder samsyn mellan de båda påvarna.