Att sjunga tillsammans kan bli ett steg att komma vidare i lovsångsdebatten

I en ledare den 12/1 skriver Frida Park att vi måste lära oss leva med sådant som vi själva inte föredrar eller kanske till och med ogillar. Och det ligger säkert mycket i detta. Hennes utgångspunkt är att komma vidare i lovsångsdebatten. Det är också mycket viktigt.

Det påminner mig om att jag för länge sedan läste om hur Frälsningsarméns grundare, William Booth, vid slutet av 1800-talet tog kända populärmelodier i tiden och skrev nya och helt annorlunda texter. Enligt traditionen ska han ha myntat orden: ”Varför ska djävulen ha all bra musik?” Detta var en framgångsrik metod att nå människor med budskapet om Jesus Kristus.

Båda sätten att närma sig lovsången är användbara, både Frida Parks metod och William Booths. Som grundare av ett litet museum i klockarstugan vid Fresta kyrka i Upplands Väsby har jag fått mig till lärdom ytterligare en metod.

Museet heter Emmy Köhlers Musikmuseum för Barnvisor, och varje gång jag nämner detta namn får jag frågan: ”Vem var Emmy Köhler?” Mitt svar blir alltid: Hon skrev julvisan Nu tändas tusen juleljus. Då får jag höra: ”Jaha, var det Emmy Köhler som skrev den?” Svaret beror på att alla vuxna kan den, och därtill många yngre – även barnen.

Barnen i skolklasserna som besöker museet svarar: “Nej, vi sjunger inte sådana barnvisor!” När jag frågar: “Vad sjunger ni då?” blir svaret: “Pop”.

—  Rolf Bromme

Hur blev det så? Hon skrev den för över 120 år sedan! Emmy Köhler dog 1925. Hon fick aldrig under sin livstid veta att den togs in i vår tids psalmbok 1986. Jag vet det, därför att jag då jobbade på Kyrkans informationscentral och hade som en av mina uppgifter att bistå Psalmbokskommittén med extern information.

Men varför kan alla vuxna och även många barn ännu i dag Emmy Köhlers välkända psalm praktiskt taget utantill?

Till det lilla museet i Fresta klockarstuga kommer ibland skolklasser. Jag brukar fråga dem om de sjunger de fina barnvisor som jag fick lära mig som barn – inte bara Emmy Köhlers utan också Alice Tegnérs, Felix Körlings, Astrid Lindgrens och många, många fler av de utmärkta barnsångsförfattare och -kompositörer vi har i en fantastisk skatt av barnvisor i vårt land.

Barnen i skolklasserna som besöker museet svarar: ”Nej, vi sjunger inte sådana barnvisor!” När jag frågar: ”Vad sjunger ni då?” blir svaret: ”Pop”.

[ Han turnerar med Markusevangeliet - berättar 16 kapitel utantill ]

Men varför kan då alla Nu tändas tusen juleljus? Svaret är ett helt annat. På 1940-talet bestämdes att alla skolbarn skulle lära sig ett antal ”stamsånger”. Det fortsatte skolan att lära barnen under många årtionden. Det är förklaringen till att praktiskt taget alla vuxna kan denna fina julvisa än i dag. Den publicerades första gången i Lina Sandell-Bergs kristliga kalender Korsblomman 1898.

Min reflektion blir då, att vuxna inte längre lär sina barn att sjunga barnvisor! Inte skolan heller, vad jag har förstått. Nu är det den kommersiella musikkulturen som klistras på barnen från tidig ålder. Det är vad de får lära sig. Det är vad de får leva med. Men detta är inte ödesbetingat!

Om föräldrar i dag tar sig tid att sjunga barnvisor med sina egna barn i tidig ålder, kommer de att få tillgång till en kulturskatt som vi som är litet äldre har fått helt gratis. Vi kan alla hjälpa till med detta, om vi använder oss av möjligheten att lära ut barnvisorna. Det är inte svårt, pröva!

Detsamma gäller för andra psalmer, hymner och lovsånger som vi äldre kan och älskar men de yngre inte fått chansen att lära sig. Det kan också bli ett steg att komma vidare i lovsångsdebatten.

[ Frida Park: Typiskt svenskt att lovsång är viktigare för tron än mamma ]