Ledare

Alltför många vill leka Idoljury i kyrkan

Frida Park: Det är lätt att glömma att även Gläd dig du värld, Amazing Grace och Löftena kunna ej svika var nya en gång. Och det nya har alltid stött på motstånd.

Som kristna kan vi träffa syskon över hela världen och oavsett språk, hudfärg, kön eller ålder kan vi i sång och musik mötas i tillbedjan. Olika kulturer och tider har fött sina sånger och de är intimt förknippade med vår identitet som människor och som troende. ”Allt som har liv växer och utvecklas.” Med de orden introducerade pastor Lewi Pethrus den första utgåvan med 61 sånger av Segertoner 1916 (från 1988 var de 695). Pethrus hade kunnat lägga till: Och vissa växter behöver ansas, vilket kan vara smärtsamt men nödvändigt för att växten ska må väl och fortsätta växa till med kraft.

Samma konflikter har rasat i kyrkan i många sekler. “Men det är ju så svårt att sjunga med i dessa nya sånger”. Det är lätt att glömma att även Gläd dig du värld, Amazing Grace och Löftena kunna ej svika var nya en gång. Och det nya har alltid stött på motstånd.

En av orsakerna till att känslovågorna går så höga är att dessa uttryckssätt är intimt förknippade med hur vi närmar oss Gud. Det sätt jag vant mig vid är det jag känner mig hemma i. Annat känns främmande, svårt och krångligt – ja, till och med fjärmar mig från Gud. Det kan smärta.

En annan orsak är naturligtvis tycke och smak. Vissa föredrar Bach eller brass. Andra föredrar strängar, guror eller felor. Det är bara att acceptera att vi aldrig kommer tycka, tänka eller gilla lika. Tro’t eller ej: även psalmer, hymner och andlig sång du och jag inte tilltalas av kan vara inspirerade av Gud.

Sång och musik har olika funktioner i församlingen. Tillbedjan, förkunnande sång, beskrivande sång – allt detta har sin plats. I sångerna formulerar vi vem och vad vi tror på. Det formar också oss, och vår församlingskultur.

När vi har konstaterat detta behöver kyrkan komma vidare. Om det nu är så att musik i kyrkan hör ihop med vårt eget sätt att relatera till och möta Gud, ja då är det aldrig någonsin på sin plats att tala raljerande om någon annans preferenser. Det måste bli en ände på tal om ”enfald” eller ”vattenpölsdjup teologi” eller ”banala ackord”. En sådan samtalston gagnar sannerligen inte respekten mellan syskon och generationer.

På flera håll har orkestrar och körer dött ut och musikstilar har inte överlevt. Så har det tyvärr alltid varit – i sekler. Men den rimliga ordningen är att den som i dag engagerar sig i sången och musiken också är den som avgör vad som ska sjungas eller spelas, inte brösttonerna i kyrkbänkarna.

Överdriven individualism (jag vill ha det på mitt sätt) eller konservatism (det var bättre förr) är inga bra kyrkliga ledstjärnor. Det är däremot kärleken som överskyler en myckenhet av brister.

En grupp troende kristna ber och sjunger tillsammans.

Delta i sångerna så gott du kan, även om den inte är sådan du önskar; fira gudstjänst med dina syskon även om det bär emot. Givetvis är kyrkan till för alla och en mångfald av sång och musik är alltid att rekommendera. Men vi får inte glömma att gudstjänsten, församlingen, är så mycket mer än sång och musik. Det är också bönerna, ordet – och inte minst – gemenskapen. Därför är skilda gudstjänster för att tillfredsställa olika musiksmaker aldrig en bra lösning för en församling. Det är snarare tecken på avsaknaden av det som är lösningen på denna uppslitande fråga: generositet.

Verkligheten är denna: Kyrkan går hem hos äldre – men inte hos yngre. De gamla sjunger ännu med de unga – detta måste vara visionen. Och ömsesidig respekt och generositet är nyckeln. Generositet som den som har en lång vandring med Herren bakom sig kan ha lättare att erbjuda än den som är precis i början på sin.

Verkligheten är också denna: Hela frikyrkan lider av ledarkris. Hur lätt är det att engagera kreativa människor som är villiga att ge av sina gåvor, svett, tårar och böner när de märker att åsiktsvågorna går så pass höga och att alltför många är redo att leka idoljury i kyrkan? Var rädd om dem som vågar och orkar sjunga och spela i kyrkan!

Vi måste, på alla områden, lära oss leva med sådant som vi själva inte föredrar eller kanske till och med ogillar.

—  Frida Park

”Allt som har liv växer och utvecklas” sa Lewi Pethrus. Frikyrkoundersökningen visar svart på vitt: för att ens överleva måste frikyrkan hitta sätt att bereda rum för unga, det gäller även sången och musiken. Därtill visar studier att lovsång är oerhört viktigt för ungas tro. Att det ibland smärtar när växten ansas behöver inte enbart vara av ondo. Det visar att det fortfarande finns liv.

Vi måste, på alla områden, lära oss leva med sådant som vi själva inte föredrar eller kanske till och med ogillar. Även i sådant måste vi öva oss att hitta Jesus. Ute på savannen till trummor, i livliga gospelmöten, i stilla taizégudstjänster – överallt kan vi öppna våra hjärtan och tillåta Gud att röra vid oss och föra oss samman. Det är något oerhört.

Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar