Hur kan en troende förhålla sig till bibeltexter om Gud som tycks svåra att förena med kyrkans predikningar och sånger eller med ens egna etiska intuitioner, det vill säga ens grundläggande känsla för vad som är rätt och gott? I en debattartikel i Dagen den 13 januari framhöll jag att Bibeln inte behöver läsas som en sammanhållen och entydig bok utan kan ses som ett pågående samtal. Jag sa till och med att kristna kan tillåta sig att ställa samma frågor om Gud och Guds agerande som Abraham gör i 1 Mos 18, som Moses och profeterna gör i den profetiska förbönen eller som psalmisterna gör i protestpsalmerna.
När Abraham säger att Gud inte agerar rättfärdigt om Gud dömer Sodom urskillningslöst, eller när Moses säger att Gud kan stryka hans namn ur boken Gud skriver i om Gud tänker utplåna Israels folk, så utgår de, menar jag, från att Guds agerande inte stämmer med deras egna grundläggande etiska intuitioner.
Jag menade inte att de som protesterar alltid får rätt. I fallet med Sodom slutar inte berättelsen med att Sodom räddas, men i flera andra texter “ångrar sig Gud”. Det finns förstås också texter där det inte lämnas utrymme för invändningar, som när Abraham i 1 Mos 22 får i uppdrag att offra sin son eller när Saul i 1 Sam 15 ges i uppdrag att utrota alla amalekiter.
Jag tar inte min uppfattning för given, utan går i dialog med texten framför allt utifrån min syn på evangeliet, men också utifrån mina egna etiska intuitioner.
— Greger Andersson
Men det jag intresserade mig för i artikeln var hur öppna och tillåtande texterna ofta är för kritiska invändningar och för en dialog både inom texterna och mellan läsare och texten.
Eric Berggren, Stefan Gustavsson och Tony Larsdal har skrivit svar på min artikel. Berggren förordar en bibeltro som uttrycks i våra liv. Hans resonemang påminner om Jesus i Nya testamentet, som återkommer till att ordet är levande och ska bära frukt i åhörarnas liv. Det är den som “hör och gör” som bygger sitt liv på en stadig grund.
Larsdal betonar dialogen och anser att denna pågår till och med inom gudomen. Jag är helt ense med honom om att en kristen alltid är kallad att pröva och ompröva sitt synsätt i dialog med andra troende och med de heliga texterna.
Gustavsson är mer kritisk. Han uttrycker en oro för att auktoriteten kan komma att gå över från Guds ord till tolkarna och skriver: “Om Gud sitter med runt bordet – om det finns kommunikation från honom till oss – är hans röst inte en bland andra”. Här kan jag bara hålla med. Den springande punkten är i stället hur Gud talar om Gud sitter med runt bordet. Vårt svar på den frågan bestämmer hur vi uppfattar att vi som lyssnare inbjuds att respondera på det som sägs.
För mig handlar Guds uppenbarelse om att Gud kommer till oss. Detta sker ytterst i inkarnationen där Gud själv blir människa. Uppenbarelsen sker alltså i historien och i språkets värld.
Vår bibelsyn utgår därför inte bara från filosofiska slutledningar utan också från ett noggrant studium både av texternas innehåll och deras karaktär. Här är min uppfattning att många texter i Bibeln präglas av ett pågående samtal om hur man ska förstå Gud och, inte minst, Guds agerande i historien.
Visst finns det en risk med detta resonemang. Jag menar emellertid att det också finns en risk med den konservativa hållning som Gustavsson förordar. Det jag oroar mig för är att företrädare för denna hållning beskriver Bibeln på ett sätt som inte stämmer med texternas innehåll och karaktär och att man därmed stänger ner Bibeln för många kristna.
Abraham gjorde inte fel när han protesterade, hans agerande var i själva verket i linje med och ett uttryck för hans tro. Detsamma gäller för Moses, Amos och de människor som talar i Psaltarens protestpsalmer. Jag tror att dagens kyrka skulle må bra av att gå in i ett tolkande samtal med texterna.
Jag tänker avsluta med ett bibliskt exempel för att illustrera vad jag menar. I 2 Sam 21 berättas att det råder hungersnöd i Israel. Den kognitiva kontexten, det vill säga den förståelse som resonemanget sedan utgår ifrån, är att samhället är en sammanhållen organism och att hungersnöden alltså måste bero på ett fel i organismen.
När David frågar Gud får han till svar att orsaken till hungersnöden är att Saul under sin tid som regent ådrog sig blodskuld mot givoniterna. För att hela detta sår och bryta hungersnöden låter David avrätta sju av Sauls ättlingar.
När jag går i dialog med denna text inser jag att den förutsätter en annan syn på samhället och på orsakssamband än den jag har och, menar jag, den Jesus företräder i till exempel Joh 9. Jag får också etiska problem, eftersom jag inte tycker att det är rimligt att straffa någons barn och barnbarn för vad en person gjort (denna diskussion finns inom texterna själva, jämför 2 Mos 34:7 med Hes 18 och den tidigare nämnda Joh 9).
Jag slutar dock inte att lyssna på texten och jag tar inte min uppfattning för given, utan går i dialog med texten framför allt utifrån min syn på evangeliet, men också utifrån mina egna etiska intuitioner. I en sådan dialog prövar jag min syn på Gud och på Guds agerande, men jag ifrågasätter också texten och de föreställningar den utgår ifrån och skulle likt Abraham kunna tänka mig att protestera, och är tacksam för att jag får det!
