Att placera ett barn borde vara den allra sista utvägen

Det var många fina ord Anna Strömberg och Jessica Jagerfors kom med i sin replik. Med all respekt för deras arbete – som utifrån vad de skriver verkar funka bra hos dem – men jag ser samtidigt bara lösa påståenden och klyschor. Själv intresserar jag mig för statistik och bevis och vill vara en röst för alla dem som har mindre goda erfarenheter av socialtjänstens arbete – inte bara i svensk tappning utan också internationellt.

Som jag skrev i min första artikel är våld långt ifrån den främsta anledningen till att barn placeras utanför hemmet. Därför borde samtalet i stället fokusera på anledningarna till varför socialtjänstens oro för ett barn väcks, ibland mycket tveksamma anledningar.

Är det rimligt att orosanmäla ett föräldrapar för att dottern gett uttryck för oro för hur föräldrarna ska reagera om hon inte äter upp sina fiskbullar – ett exempel från Norge som skildras i tidningen TRTWorld. I den nyligen släppta filmen Mrs Chatterjee vs Norway, där huvudrollen spelas av en av Indiens främsta skådespelare, skildras på ett mycket verklighetstroget sätt ett uppmärksammat fall av omhändertagande i Norge.

Att placera ett barn borde vara den allra sista utvägen. Men det finns exempel på föräldrar som fått sitt barn med npf-diagnos placerat när de aktivt sökt stöd hos socialtjänsten för sin situation och att barn tagits ifrån sin mamma redan på BB innan mamman – tillsammans med sitt nätverk – fått visa vad hon går för. Varför fattas sådana beslut?

Att ha barnet i fokus är helt rätt. Men då måste man också lyssna på dem när de gråter av hemlängtan.

—  Dan Hernehult

Rapporter från Socialstyrelsen visar att barn och unga med npf, i synnerhet adhd, är kraftigt överrepresenterade bland placerade barn. Socialarbetare själva uppskattar i en enkät att 50 procent av deras klienter har en npf-diagnos – ändå saknar närmare sju av tio socialsekreterare utbildning inom neuropsykiatriska diagnoser. Hur påverkar det deras bedömningar?

Jagerfors och Strömberg skriver att en anledning till att det går sämre i livet för barn som placerats kan vara att dessa barn har bagage med sig hemifrån. Men hur mäter man det, och var finns bevisen för den kopplingen?

SVT:s Uppdrag granskning undersökte alla IVO-anmälningar som gjorts under ett par år. Resultatet var skrämmande. En del barn som borde fått hjälp fick ingen, andra for illa under tiden de var placerade. En professor i programmet sa att socialarbetarna inte får någon utbildning i hur man talar med barn. Oj. Det trodde jag tillhörde grunderna.

Metoden Signs of Safety som Jagerfors och Strömberg nämner har fina mål men är arbetskrävande att implementera och ger enligt utvärdering av flera forskare inte bättre resultat än andra metoder.

[ Läs tidigare inlägg | Jessica Jagerfors och Anna Strömberg: Socialtjänsten eftersträvar alltid att stärka upp barnets familj i första hand ]

Den kritik som lyfts fram mot socialtjänsten borde gås till botten med genom att några fall väljs ut som man låter en oberoende grupp granska. Så gjorde man i Samnanger kommun i Norge. Resultatet vände upp och ner på hela kommunen.

Att ha barnet i fokus är helt rätt. Men då måste man också lyssna på dem när de gråter av hemlängtan. Deras rätt till upprätthållen kontakt med sina föräldrar, till släkt och vänner behöver också värnas. Detta slår flera domar i Strasbourg de senaste åren fast.

Vad som behövs är transparens, att socialtjänsten inte sitter på dubbla stolar utan att makten fördelas samt bättre dokumentation. Jag kan förstå att de som arbetar inom socialen har ett svårt arbete, men grupptryck och prestige får aldrig gå ut över den enskilda familjen eller barnet.

[ Läs tidigare inlägg | Dan Hernehult: Socialtjänsten lägger enorma resurser på familjer som inte behöver hjälp ]