Hur går SD:s politik ihop med talet om att värna folkhögskolorna?

I Almedalen mötte jag Sverigedemokraternas riksdagsledamot Alexander Christiansson i en debatt om folkbildningen på tidningen Dagens scen “(G) som i Gud”, samma dag som Christianssons debattartikel publicerades i tidningen Dagen.

På ytan kan det tyckas som att Christiansson och jag är rörande överens om att folkbildningen är viktig, både som en del av det svenska kulturarvet och som utbildningsform. Vi är också rörande överens om att allt fusk ska stävjas. Det är först när man börjar skärskåda Christianssons argument som frågetecknen uppstår.

För det första hävdar Christiansson i sin artikel att det är en missuppfattning att Sverigedemokraterna förespråkar minskade anslag för folkhögskolan. Men i en intervju med Sveriges radio den 8 januari 2022 uttalade sig Christianssons företrädare på posten som partiets kulturpolitiska talesperson, Bo Broman, och menade att Sverigedemokraterna inför budgetförhandlingen 2022 ville minska folkhögskolornas anslag med 1,2 miljarder.

Risken för missuppfattningar skulle minska om Christiansson kunde komma med ett förtydligande om var Sverigedemokraterna nu står i den här frågan. Från folkhögskolornas sida välkomnar vi naturligtvis en kursändring.

—  Linda Alexandersson

Det totala anslaget till folkbildningen ligger på cirka 4,3 miljarder, varav ungefär hälften går till studieförbunden och hälften till folkhögskolorna. Att skära 1,2 miljarder av folkhögskolans anslag innebär alltså att skära bort drygt häften av anslagen. Risken för missuppfattningar skulle minska om Christiansson kunde komma med ett förtydligande om var Sverigedemokraterna nu står i den här frågan. Från folkhögskolornas sida välkomnar vi naturligtvis en kursändring.

Ett annat problem i Christianssons resonemang handlar om folkhögskolans allmänna kurser och kopplar egentligen till Bromans uttalande om nedskärningar. Här menar Sverigedemokraterna att allmän kurs svällt och blivit alltför stor. De kunde inte ha mer fel.

Allmän kurs ger deltagarna möjlighet att läsa in högstadie- och gymnasiekompetens. I riktlinjerna till folkhögskolorna står att denna kurs ska utgöra minst 15 procent av folkhögskolornas verksamhet. Christiansson hävdar i sin artikel felaktigt att 15 procent utgör en målbild, vilket ligger i linje med Sverigedemokraternas linje om att denna minimigräns ska omvandlas till maxtak.

I dag utgör allmän kurs cirka 40 procent av folkhögskolornas verksamhet och det är här Sverigedemokraterna ser möjligheten till nedskärningar på 1,2 miljarder kronor. En sådan minskning skulle dock innebära att långt färre svenskar fick en andra chans och möjlighet att läsa in gymnasiekompetens för att sedan gå vidare till högre studier och arbete.

[ Frida Park: Med Gud i Almedalen ]

Minskningen skulle också försvåra folkhögskolornas kompetensförsörjning. Med så små volymer skulle det vara omöjligt för flera av de mindre folkhögskolorna att anställa behöriga lärare i alla de ämnen som en gymnasiekompetens kräver. Hur går det ihop med Christianssons tal om att värna folkhögskolorna?

Slutligen hävdar Christiansson att ansvaret för vuxenutbildningar ligger på Komvux, inte på folkhögskolor. I dag ligger ansvaret för vuxenutbildning i Sverige på såväl Komvux som folkhögskolorna, universiteten som yrkeshögskolorna. Jag ser inget behov av att ställa utbildningsformer mot varandra, utan ser dem som aktörer som kompletterar varandra.

Statistiken visar att det är en större andel deltagare på allmän kurs än på Komvux som fullföljer sina studier. Folkhögskolan har också visat sig vara den skolform som är mest gynnsam för individer med psykisk ohälsa, NPF-diagnoser (som till exempel adhd eller autism) eller andra funktionsnedsättningar.

På folkhögskolan kan alla dessa individer får ett större stöd och ett tryggare nätverk, eftersom folkhögskolan har mindre studiegrupper och högre lärartäthet än andra skolformer. Studierna genomförs på plats, till skillnad från i till exempel Komvux där allt fler kurser genomförs på distans. Dessutom tillhandahåller folkhögskolorna resurspersonal såsom kurator och studie- och yrkesvägledare.

Slutligen vill jag tacka Christiansson för att han som kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna är villig att fördjupa sig i frågor om folkbildning. Från folkhögskolornas sida vill vi fortsätta ta ett stort ansvar och vara ett viktigt redskap för Sverige när det gäller utbildning och kompetensförsörjning. Vi hoppas att både regeringen och Sverigedemokraterna vill ta vara på den kraften och möjligheten.

[ Läs tidigare inlägg | Alexander Christiansson: Befängda påståenden av vänsterkanten om SD:s folkbildningspolitik ]