Alexander Christiansson (SD) skrev ett debattinlägg i Dagen 29/6 om folkbildningen. Till att börja med: studieförbunden är inte en skugga av vad de en gång var, som Christiansson påstår. Uppemot en miljon människor folkbildar sig i studieförbunden ett vanligt år – och då har vi inte ens räknat de många kulturprogram som lockar nästan lika många besök som exempelvis biograferna. Studieförbund finns i alla Sveriges kommuner. De ideella ledarna räknas i tiotusental. Här förs ständigt samtal om de stora framtidsfrågorna.
Spännvidden på studieförbundens verksamhet är lika bred som samhället är stort: Här finns allt från älgjaktssimulatorer till kurser i japanska, språkkaféer för flyktingar från Ukraina, matlagning för ensamma äldre, yrkesförberedande studiecirklar och teater med människor med intellektuell funktionsnedsättning.
Spelar någon i ett band så har de med stor sannolikhet replokal hos ett studieförbund. Studieförbundens verksamhet betyder alltjämt enormt mycket för väldigt många, och allra mest för dem som behöver det bäst.
Körer skulle tystna, fritidsaktiviteter för unga i förorter och på landsbygd försvinna och många människor som funnit mening och sammanhang skulle utlämnas åt sig själva och sin ensamhet.
— David Samuelsson
Ja, det har förekommit avvikelser och bedrägerier. Därför har studieförbunden bedrivit ett intensivt kvalitetsarbete de senaste åren, och det arbetet fortsätter med full kraft. Närvarokollen har skärpts och digitaliserats. Papperslistorna är borta. Deltagarregister i de tio studieförbunden samkörs utifrån risk- och väsentlighetsanalys ned på individnivå. Detta är helt unikt.
De felaktigheter av denna typ som fanns, främst inom musikverksamheten, är nu nere på i princip noll. Att arbetet är effektivt på riktigt bekräftas också av utomstående bedömare som Polisen och Ekobrottsmyndigheten. Detta har vi också redovisat för Christiansson och hans partikamrater i kulturutskottet.
[ Läs tidigare inlägg | Alexander Christiansson: SD värnar folkbildningen - men fusket måste bort! ]
Volymjakten är mycket riktigt ett problem som många i studieförbunden har upplevt. Det helt nya statsbidragssystem som Folkbildningsrådet beslutat om i maj efter en remissomgång utgår därför inte från volym utan från kvalitet. Vi välkomnar det nya systemet. Denna stora nyhet inom folkbildningen borde uppmärksammas positivt även av Sverigedemokraterna.
Riksrevisionens rapport innehöll hård men rättvis kritik. Den berörde dock bara en liten del av studieförbundens verksamhet, nämligen kostnadsersättningar, som utgör något fåtal procent av ett studieförbunds utgifter. Här finns dock all anledning att ta kritiken på allvar, vilket vi också gjort. Vi bejakar de rekommendationer Riksrevisionen kommer med vad gäller skärpt kontroll och vi har också själva skärpt rutinerna för kostnadsersättningar. Pengarna ska gå till folkbildning och inget annat.
Vi kan inte nog inskärpa och upprepa att all folkbildning vilar på demokratisk grund. Varje studiecirkel är en demokrati i miniatyr och studieförbunden är en fortsatt helt central aktör i att fostra även kommande generationer av demokrater i praktiken – hur man inte bara talar om demokrati utan hur man faktiskt gör och beter sig. Det finns tio studieförbund med vitt skilda ideologiska bakgrunder och synsätt. Alla är värderingsdrivna organisationer, men värderingarna skiljer sig åt. Ingen enskild människa passar in överallt.
Det är en märklig retorik att inleda ett stycke med att säga att man värnar folkbildning för att sedan avsluta det med att hota att dra in allt statligt stöd. Om det skulle ske så skulle det slå undan benen för kultur, bildning och föreningsliv i Sverige på ett sätt som inte ens går att föreställa sig. Körer skulle tystna, fritidsaktiviteter för unga i förorter och på landsbygd försvinna och många människor som funnit mening och sammanhang skulle utlämnas åt sig själva och sin ensamhet.
Som del av Tidöpartiernas regeringsunderlag har Alexander Christiansson inte bara ansvar för syftet med sina förslag utan också för konsekvenserna.
