Kriminalpolitik bör inte fokusera på hårdare straff utan försoning

I en debattartikel på debattsidan i Dagen (24/7) skriver Stig Ekelund att det vore kriminellt för Kriminalvården att lägga ner kloster i fängelser. Han lägger fram kloka och intressanta insikter som jag delar.

Kriminalpolitiken debatteras mycket just nu. Hårdare straff tycks vara modellen som dominerar. Jag och flera andra debattörer menar att det kanske inte per automatik är den bästa lösningen. Visst ska vi ha ett kännbart straff för dem som begår brott, men fokus bör snarare bör vara på försoning och upprättelse – ett kristet perspektiv.

Det förs en spännande diskussion under beteckningen ”reparativ rättvisa” (på engelska ”restorative justice”) om hur man ska handskas med brottslingar och brottsoffer på ett annat sätt än inom de traditionella domstolsramarna. Det finns flera betraktelsesätt inom reparativ rättvisa men en gemensam utgångspunkt är att rättskipningsprocessen ska syfta till att återupprätta mellanmänskliga relationer som skadats av kriminalitet. Förutom detta övergripande syfte återkommer några undersyften och utgångspunkter i beskrivningar av reparativ rättvisa. Exempelvis tar Mattias Hagberg upp perspektivet i ett nummer av tidningen Socialpolitik 2003 (”Öga för öga tand för tand”, nr 3). I denna artikel återger jag några axplock från diskussionen.

Visst ska vi ha ett kännbart straff för dem som begår brott, men fokus bör snarare vara på försoning och upprättelse – ett kristet perspektiv.

—  Daniel Fredriksson

Brott kan i första hand ses som en attack mot en mellanmänsklig relation och i andra hand som ett lagbrott (eftersom lagar existerar för att värna rättvisa relationer). Brott slås fast som orättfärdigt.

Den reparativa rättvisan har dessutom inte en statisk syn på offer. Det finns primära offer – de som huvudsakligen drabbas av förövarens brott. Men det finns också sekundära offer – familj, vittnen och det omkringliggande samhället. Förlåtelse och reparativ rättvisa involverar alltså både offer, brottsling och det samhälle som påverkas av brottet. Alla kan ha en plats i den reparativa processen, där fokus läggs på upprättelse.

Detta står i bjärt kontrast till det dominerande perspektivet i svensk politik. Det traditionella rättssystemet innebär i princip att staten och gärningsmannen möts. Med reparativ rättvisa som ledstjärna får brottsoffer och gärningsman helt andra och aktiva roller. I stället för att betrakta brottet som en konflikt med samhällets normer, som samhället ska åtgärda, ses brottet som en konflikt mellan offer och förövare och som en skada på relationen mellan offer och förövare. Med detta synsätt blir det viktigt att i möjligaste mån försöka lösa konflikten och reparera de skador som uppkommit. Det kan göras genom att förövaren ångrar sig, ber om ursäkt och försöker gottgöra brottsoffret. Medling kan vara en väg till detta mål.

[ Läs tidigare inlägg | Stig Ekelund: Kriminellt av kriminalvården att plocka bort kloster i fängelse för grova brottslingar ]

I Sverige infördes reparativ rättvisa som officiell insats i början av 2000-talet och svenska kommuner har sedan 2008 en skyldighet att erbjuda åtgärden till lagöverträdare under 21 år. Konkret skulle man kunna arbeta med detta genom att starkare implementera såväl den medlingslag som tillkom år 2002 som den påföljdsreform som trädde i kraft 2007. Många av de förslag som föregick utredningen genomfördes inte. Man menade att tiden inte var mogen att införa exempelvis medling i syfte att återställa relationen mellan förövare och brottsoffer. Men det behövs i den straffrättsliga diskussionen. Medling spelar och kommer spela en mycket viktig roll i framtiden.

Medling och andra former av reparativ rättvisa finns i många länder, både inom och utanför Europa. Idén om medling växte fram i USA och kanske främst i Kanada under andra hälften av 1970-talet och spreds därefter till andra länder.

I USA finns över 300 program med medling kring olika brott. Ofta anordnas medlingen när påföljden ska bestämmas. I en del fall fungerar medlingen som ett alternativ till den ordinarie rättsprocessen. Medlingen kan (i USA) organiseras inom kyrkan, inom lokalt anknutna privata organisationer som samarbetar med rättsväsendet, i motsvarigheten till vår frivård och vid särskilda konfliktlösningscentrum. Andra länder som använder medling är Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Österrike. Även Norge och Finland har använt medling under en längre tid. EU:s rekommendation är dock att medling ska finnas i alla EU-länder – en inslagen väg som är värd att fortsätta på. Detta skulle i sin tur ge upprättelse för brottsoffret.

Det är av stor vikt att det finns mätbara mål i detta arbete – men viktigast av allt: att på allvar diskutera detta perspektiv i den svenska kriminalpolitiken.

[ Elisabeth Sandlund: I praktiken är kriminalvården redan ett straffverk ]