Lennarth Hambres ledare (Dagen 8/8) behandlar en fråga som jag vid flera tillfällen fått vara med och hantera i själavårdsärenden, när skam och skuld blev följeslagare till tvivel. Under ungdomstiden mötte vi ofta en förenklad undervisning där lärjungen Tomas lyftes fram som ett varnande exempel: vi skulle inte vara ”Tomas-själar”, för ”tvivel äter upp tron”. Tomas var en dålig förebild.
Den förkunnelsen öppnade aldrig upp för seriösa samtal om hur tron kan fungera till vardags, och växa.
Jag kunde inte ta till mig det resonemanget, utan tyckte tvärtom att Tomas var en troshjälte som vågade stå upp för sig själv. Egentligen var ju Tomas en modig och ärlig man! Tänk att bland sina helt övertygade vänner, som var med när Jesus visade sig för dem, våga erkänna att han hade svårt att tro. Han vågade säga som det var, han tvivlade. Jag hade velat vara ”en fluga på väggen” där och då för att få lyssna till hur de på alla sätt försökte övertyga honom om att Jesus faktiskt uppstått. Men han höll fast vid det som var sant för honom: hans tvivel.
Vilka reaktionerna blev bland hans vänner berättas det inget om i Johannesevangeliet. Men när Jesus återkommer till dem veckan därpå vänder han sig personligen direkt till Tomas. Det kommer inga förebråelser, ingen tillrättavisning, utan en personlig uppmaning att till och med få röra vid Jesus för att förvissa sig om att det var sant. Han hade uppstått!
När vi möter medvandrare som uttrycker tvivel får vi lyssna till vad de egentligen säger. Inte försöka övertala eller ens överbevisa dem om sanningen. Överlåt det till Jesus själv. Gå i stället med i förbön och samtal, bana vägen för ett personligt Jesusmöte. En ”Tomassjäl” är en ärlig person som vågar släppa fram även sina mörka tankar. Lyssna och lär.
[ Lennarth Hambre: Kyrkan är en miljö att ta skydd i - eller fly ifrån ]
