Nu när strategin är beslutad hoppas jag berörda organisationer lugnas

I två olika debattartiklar har representanter för Erikshjälpen och flera kristna biståndsorganisationer uttryckt oro för den kommande biståndsstrategin för civilsamhället. Ett läckt, men inte politiskt förankrat, första utkast verkar ha varit källan till denna oro.

När nu regeringen på torsdagen har beslutat om strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället, hoppas jag kunna lugna de berörda organisationerna. Att besvara artiklarna, vilkas farhågor till dels bygger på ryktesspridning, innan förhandlingarna avslutats hade varit oklokt.

Ingen geografisk begränsning anges för urvalet av samarbetsländer. Detta var ett av flera rykten som utan grund florerat.

—  Gudrun Brunegård

Det sker en del förändringar i den nya strategin – vilket är naturligt efter ett regeringsskifte. Själva målsättningarna, om ett stärkt civilsamhälle och ett bättre demokratiskt samhällsklimat i utvecklingsländer så att civilsamhället kan verka fritt, är dock fortsatt i centrum.

En nyhet är att organisationer med projekt på under 250 000 kronor får en förenklad redovisningsform. På så sätt kan även mindre aktörer söka anslag utan förkvävande byråkrati.

Ingen geografisk begränsning anges för urvalet av samarbetsländer. Detta var ett av flera rykten som utan grund florerat.

Framöver, från och med nästa år, kommer egeninsatsen inom ramen för strategin att höjas till femton procent i stället för dagens tio. Tidigare har den under lång tid legat på tjugo procent.

Eftersom en höjning av egeninsatsen vållat mycken oro, och av debattörer i denna tidning framhållits som ”orimlig”, vill jag gärna nämna något om bevekelsegrunderna.

[ Läs tidigare inlägg | Anders Malmstigen, Erikshjälpen: Sverige fasar ut stöd till särskilt utsatta länder ]

Först det uppenbara: med en höjd egeninsats räcker den skattefinansierade delen av biståndet till fler. Det ligger rimligen i allas intresse att det skattefinansierade biståndet ska hjälpa så många utsatta människor som möjligt. Organisationerna i det svenska civilsamhället representerar människor som delar gemensamma visioner och mål, och utgör en del av det viktiga samhällskitt som vi inom kristdemokratisk ideologi beskriver som naturliga gemenskaper.

Som princip är det viktigt att civilsamhället är någonting annat än staten. Med ett alltför stort beroende av statlig finansiering minskar oavhängigheten. Den folkliga förankringen är folkrörelsens själva väsen och kan manifesteras bland annat genom insamling och gåvor till organisationernas biståndsändamål.

Genom torsdagens beslut aviserar regeringen också en översyn av systemet för medelstilldelning inom ramen för strategin. I dag fördelas medel via ett mindre urval så kallade ”strategiska partnerorganisationer”. Dessa kan vidareförmedla medel till andra biståndsorganisationer som i sin tur har samarbeten i utvecklingsländer.

Regeringens ambition om ökad transparens och effektivitet i biståndet gör att vi vill överväga möjligheten att minska antalet transaktionsled där så är möjligt. Att öppna strategin för fler organisationer än den lilla utvalda skaran av ”strategiska partner” framstår också som en mer demokratisk ordning.

Den aktuella strategin slår fast att civilsamhällesorganisationer är viktiga partner i genomförandet av det svenska humanitära biståndet och utvecklingssamarbetet. De utgör också en viktig del av ett lands demokratiska fundament.

Organisationerna har ett mervärde genom sin lokala närvaro och förankring och kan skapa möjligheter för människor att själva påverka och förbättra sina levnadsvillkor. Genom det civila samhället ges ökade påverkansmöjligheter för marginaliserade eller underrepresenterade grupper och minoriteter.

[ Läs tidigare inlägg | 5 biståndsorganisationer: Det läckta utkastet om biståndsstrategin är djupt oroande ]

En sådan utsatt grupp är barn, som ofta drabbas hårdast av fattigdom, vid krig, klimatförändringar och katastrofer. Genom att investera i den yngre generationen kan biståndet hjälpa till att lägga grunden till en långsiktigt positiv förändring i välfärdsnivån i fattiga länder, exempelvis genom tillgång till utbildning och utveckling.

Till sist något om det bespottade uttrycket ”svenska intressen”. Flera av debattörerna vill få det till att svenska ekonomiska intressen skulle vara regeringens starkaste drivkraft i biståndet. Det är svårt att bemöta argument som förefaller grundas i fel- eller i värsta fall medveten fultolkning.

I själva verket är det naturligtvis så att ett livskraftigt och pluralistiskt civilsamhälle i utvecklingsländer i sig utgör ett starkt svenskt intresse. Det finns också uppenbara synergier mellan ett stärkt civilsamhälle i utvecklingsländerna och uttalade centrala svenska intressen inom den bredare utrikespolitiken: demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, jämställdhet, fred och säkerhet i världen.

Oavsett vad debattörerna har haft för farhågor, så ligger regeringens mål för biståndet fast: biståndet ska skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Där är civilsamhällesorganisationerna oumbärliga partner.

Detta hoppas jag är betryggande för alla som delar vårt engagemang för att på bästa sätt hjälpa våra mindre lyckligt lottade medmänniskor i andra länder.