Att läsa Bibeln med Gud som enda sällskap ger mig sällan aha-upplevelser

Ett rådande ideal i många delar av svensk kristenhet är att läsa Bibeln kontemplativt i bön inför Gud. Jag vill varken kritisera eller problematisera detta ideal. I stället vill jag lyfta fram mångfalden av möjliga bibelläsningssätt och att det finns fler än ett rätt sätt att läsa Bibeln.

För mig personligen fungerar inte den kontemplativa läsningen. När jag läser ett bibelställe för mig själv på min kammare med Gud som enda sällskap får jag tyvärr sällan aha-upplevelser och känner än mindre ofta att Gud talar till mig. Snarare måste jag erkänna att jag snabbt blir uttråkad, och läsandet blir till en börda snarare än en glädje.

Vidare ser jag sällan nya saker i texten utan bara det som jag av gammal vana förväntar mig att se och vad jag lärt mig att texten borde säga. Jag läser och läser, men glömmer snabbt vad jag läst och läsningen är sällan vare sig spännande, intressant eller livgivande.

Inom judendomen är bibelläsning nästan alltid en social aktivitet.

—  Lena-Sofia Tiemeyer

Snarare dras jag till en mer ”kollektiv” bibelläsning. Jag verkar behöva andra människors input för att Gud ska kunna tala till mig. Min förståelse av texten berikas främst genom att lyssna till och diskutera bibeltexten med andra människor. Tillsammans i samtal upptäcker jag aspekter av Guds ord som jag inte sett förut och får nya insikter om hans vilja för mitt liv.

Denna syn på bibelläsning är starkt präglad av min studietid i Israel. Inom judendomen är bibelläsning nästan alltid en social aktivitet. Där är idealet det gemensamma studiet av texten i diskussion och argumentation: att tillsammans med andra vrida och vända på texten, att ifrågasätta olika, invanda tolkningar, att ta del av andra människors insikter, för att i slutändan få en berikad och vidgad förståelse för vad bibeltexten kan betyda.

Detta kollektiva sätt att läsa Bibeln kan innebära klassiska bibelstudium. Jag haft ibland haft förmånen att få studera en text tillsammans med en grupp andra människor. Under pandemin deltog jag regelbundet i en bibelstudiegrupp som träffades via zoom. Vi hade alla olika bakgrund men delade intresset av att gräva djupt i korta bibeltexter. Var och en förberedde texten enskilt innan vi träffades digitalt för att samtala om den tillsammans.

Studiet blev intressant, givande och livgivande, det vill säga allt som den kontemplativa läsningen inte är för mig. Så, med detta vill jag slå ett slag för det kollektiva bibelstudiet där vi med varandras hjälp kan tränga djupare in i Guds ord. Målet är inte att hitta givna svar på några på förhand tillrättalagda frågor, utan ett ärligt studium av Bibeln i hela sin komplexa helhet.

Det är dock mer vanligt att jag läser bibeltexter tillsammans med vad andra människor har skrivit om den. Mina diskussionspartner är då bibelkommentarer och artiklar. Det går långsamt att läsa på det sättet och ibland kan några verser ta flera dagar.

Trots detta relativt tidskrävande tillvägagångssätt tycker jag, personligen, att det är så mycket roligare än kontemplativ läsning. Jag läser hur andra människor har funderat kring bibeltexten i fråga och lär mig nästan alltid något nytt. Jag har roligt, jag minns vad jag läser, och jag får i slutändan en ökad förståelse för och kärlek till Guds ord.

Förutom vikten och nöjet av kollektiv bibelläsning fick jag under min studietid i Israel även upp ögonen för den judiska idén om att meditera kring Guds ord dag och natt. Denna idé skiljer sig dock från den nutida kristna kontemplativa läsningen i fler än ett avseende.

Den judiska idén är grundad i tanken att studiet av Bibeln är en mitsvah, det vill säga en god gärning som gläder Gud och berikar oss. Att studera Bibeln är inte bara en aktivitet utan något som, i sig själv, för en människa närmare Gud. Fokus ligger inte på vad du lär dig, utan att du, när du studerar Bibeln, befinner dig i Guds närvaro. Samtidigt ger studiet naturligtvis även tankeskärpa och teologisk precision.

För mig som kristen upplever jag det judiska sättet att se på bibelläsning som befriande. Jag slipper känna pressen att jag, varje gång jag öppnar Bibeln, ska höra Guds tilltal och lära mig någonting som genast måste omvandlas till praktisk handling.

Det senare synsättet resulterar tyvärr vidare lätt i att stora delar av Bibeln förblir oläst – det är ju som bekant inte helt enkelt ta till sig och omvandla till handling genealogierna i Första Krönikeboken 1–9. I stället kan jag vila i tanken att bibelläsandet, i sig själv, är ett sätt att ha gemenskap med Gud.

Mitt sätt att läsa Bibeln är inte kontemplativt såtillvida att det inte är bara bibeltexten, Gud och jag. Till skillnad mot många kristna känner jag sällan att Gud talar direkt till mig om något i texten när jag (försöker att) läsa kontemplativt på min kammare. Nya insikter som berikar och fördjupar min förståelse av Guds tilltal får jag snarare när jag sitter vid mitt skrivbord med bordet fullt av kommentarer och när jag diskuterar texter tillsammans med andra bibelläsare.

Samtidigt utgör bibelläsning för mig en trosakt och ett sätt att ha gemenskap med Gud. När jag läser Guds ord är jag i Guds närvaro. Detta gäller inte bara när jag läser texter som vanligen räknas som uppbyggliga, såsom psaltarpsalmer och evangelier, utan även genealogierna i Första Krönikeboken 1–9.