Nu är de större pingstförsamlingarna i Sverige redo att som fullvärdiga medlemmar välkomna personer som inte är så kallat troendedöpta.

Jag hör till dem som välkomnar det.

Vad jag har svårare att välkomna är motivet till att det föreslås bli praxis. Det förväntade, och naturliga, hade varit att säga: ”Även om vi själva har en annan doppraxis, erkänner vi det dop du tagit emot i din kyrka, och vill därför välkomna dig som medlem i vår församling.”

I stället är budskapet: ”Vi anser inte att ditt dop är ett riktigt dop, men välkomnar dig ändå som medlem i församlingen.”

Det är teologiskt halsbrytande. Ett brott med allmänkristen tradition. Och det första steget på en väg som riskerar att leda bort från Nya testamentets och den tidiga kyrkans ytterligt uppfordrande vision av vad en kristen kyrka är: Himlen på jorden.

Allt hänger ihop: frälsning, dop, nattvard och – församlingen som Kristi kropp. Ecklesiologin – synen på vad en kristen församling är – var den tidiga pingströrelsens trumfkort. I dag är det akilleshälen, vår svaga punkt, eftersom ett pragmatiskt förhållningssätt till vad det innebär att vara församling blivit allt vanligare.

Kyrkan är himmelrikets utpost i den här världen. Inte bildligt, inte allegoriskt. Hon är ett nytt folk, en ny mänsklighet – i verklig mening. Det mest uttrycksfulla, synliga tecknet för denna realitet är en måltid som inte hör denna tidsålder till. När Herrens måltid, nattvarden, firas träder vi ut ur den linjära tiden, in i den nya tiden. Vi firar himmelrikets fest, fastän vi ännu är på jorden!

Därför är denna måltid de döptas måltid, och kan aldrig vara något annat. Endast genom dopet i vatten och Ande föds människan in i Guds rike. Så stort är det att vara kristen. Så väsensskild är kyrkan i förhållande till alla andra sammanslutningar.

Församlingstillhörighet utan dop finns inte på kartan. Borde åtminstone inte göra det. Det handlar inte om exklusivitet, om att utestänga eller brista i generositet.

Det handlar om att kyrkan är en gemenskap som föregriper himmelriket, den nya skapelse som man endast kan bli delaktig i genom en födelse. Ingen har talat med så klara och enkla ord om att denna födelse sker genom vatten och ande, som Jesus Kristus, kyrkans Herre.

Det kristna dopet är alltid ett dop i vatten och Ande. Vattnet är den inkarnatoriska sidan av människans inträde i Guds rike, tecknet på att den nya födelsen även omfattar kropp och materia. Tas dopet bort återstår gnosticism. Anden är garanten för att allting blir nytt i dopets vatten. Tas Anden bort återstår magin. Därför säger Jesus: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.”

När vi med trosbekännelsens ord – det credo som även Pingst FFS anknyter till – bekänner att vi tror på ett enda dop, kan vi med vår bekännelse mena olika saker. Vi kan mena att ett dop som skett i den treenige Gudens namn alltid är ett dop, oavsett vid vilken ålder det skett, och oavsett mängden av vatten som använts.

Vi kan naturligtvis också hävda att orden om ett enda dop endast omfattar troende­dopet, att andra dop inte är riktiga dop. Men vi kan rimligen inte välja den ståndpunkten och samtidigt säga till den barndöpte: ”Du får vara med i församlingen ändå!”

Peter Halldorf, pingstpastor, författare, verksam på Nya Slottet, Bjärka-Säby.