Tidsandan förblindar kyrkans ledare

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den 5 februari 2005 vigdes jag till biskop för Missionsprovinsen. Den 25 november förbjöd Svenska kyrkan mig slutgiltigt att fortsätta verka som präst inom Svenska kyrkan.

Jag vill i denna artikel förklara varför vi grundat Missionsprovinsen och varför jag anser att kyrkans beslut är felaktigt.

När Jesus talar till församlingen i Laodikeia, säger han att församlingen är blind. Han råder församlingen att av honom köpa salva till att smörja sina ögon med, så att hon kan se (Uppenbarelseboken 3:14–22).

Det som får en människa att se klart är Guds ord. ”Hans bud är klart, det upplyser ögonen” (Psaltaren 19:9). ”När Dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor” (Psaltaren 119:130).

Brevet till Laodikeia kunde lika gärna ha skrivits till Svenska kyrkan i dag. Svenska kyrkans ansvariga är förblindade av tidsandan. Det är det lätt att bli. Tidsandan känns så självklar. Men det är den inte. För att kunna se det, måste man betrakta den på avstånd. Ett sätt att göra det, är att läsa lite idéhistoria. Då ser man hur tidsandan växlar från tid till annan. Varför skulle just vår tid ha mer rätt än någon annan?

Ett ännu bättre sätt är att ta sin utgångspunkt i Bibeln. Bibeln är den fasta punkt utifrån vilken varje tids tidsanda kan bedömas. ”Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus” (Kolosserbrevet 2:8). Svenska kyrkan gör tvärtom – hon bedömer Bibeln utifrån tidsandan.

Vår tids tidsanda består i hög grad av ett icke-religiöst rättighetstänkande. Man betonar alldeles riktigt alla människors lika värde oavsett ekonomi, ras, kön, sexuell läggning och så vidare. Alla människor är enligt Guds ord lika värda.

Men när man i vår tid kommer till slutsatser som direkt strider mot Bibelns ord, har man naturligtvis kommit fel. Bibeln visar till exempel klart att kvinnan inte ska vara herde för församlingen (Första Korinthierbrevet 14:33–38, Första Timotheosbrevet 2:12) och att sexuella handlingar med någon av samma kön är fel (Romarbrevet 1:26–28).

Rättighetstänkandet framställer sina åsikter som moraliskt goda och andras som onda. Detta gör att de som inte håller med, oförtjänt känner sig anklagade i samvetet och därför inte vågar säga emot. Tystnaden breder ut sig. Men hur skulle det Gud har sagt kunna vara något ont? Nej naturligtvis inte! Guds ord är gott och vist och ger goda frukter i församlingen och i våra liv. Vi ska våga tro det. Vi ska våga handla därefter.

Svenska kyrkans blindhet handlar tyvärr inte bara om prästvigning av kvinnor och homosexuellt samliv, utan går betydligt djupare än så. Själva grundvalarna i den kristna tron ifrågasätts och förnekas alltmer. Men dessa två frågor är gångbara i debatten och de används därför som murbräckor för en även i övrigt liberal teologi och för att hindra bibeltrogna män från att bli präster.

Missionsprovinsen har grundats för att föra apostolisk tro vidare till nya generationer. För präster med apostolisk tro och bekännelse blir det allt svårare att verka i Svenska kyrkans församlingar. Den goda och rätta förkunnelsen, som hjälper människor till tro på Jesus, försvinner mer och mer.

Missionsprovinsen kan ge de män, som Gud kallar till präster, men som Svenska kyrkan avvisar, möjlighet att bli vigda till tjänst i Kristi kyrka. Därmed kan bibeltrogna gudstjänstgemenskaper byggas upp i vårt land. Vi behöver alla en gemenskap, där tron på Jesus får näring och där vi kan känna oss trygga och kan slippa bli föraktade.

Eftersom Gud inte vill splittring, har vi valt att låta Missionsprovinsen vara kvar inom Svenska kyrkan, inom dess goda andliga tradition. Vi har inte bildat någon ny kyrka. Vi vill verka som en väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan.

Kyrkoledningen hade haft möjlighet att inleda samtal med oss, men avvisade vår utsträckta hand. I stället kom beslutet att förbjuda mig att fortsätta verka som präst inom Svenska kyrkan. Beslutet visar hur påverkad Svenska kyrkans ansvariga är av tidsandans rättighetstänkande och hur lite de bryr sig om Guds ord.

Jag skriver dock inte denna artikel i bitterhet. Jag har fått min tro på Kristus inom Svenska kyrkan. Jag har fått verka som präst i den under drygt fyrtio år. Jag har god gemenskap med många präster och medkristna inom den. Jag vill medverka till att Svenska kyrkans ansvariga får synen tillbaka genom Guds ords ögonsalva. Jag har anförtrotts att vara biskop i ett sammanhang som för arvet från reformatorerna vidare. Och jag vill verka som de utstöttas och hemlösas biskop i Svenska kyrkan, deras som inte längre känner sig hemma i en förkunnelse som alltmer överger ansvaret för människors frälsning.

Återigen sträcker jag ut handen till Svenska kyrkans ledning i längtan efter den enhet Jesus bad om.

Arne Olsson

Kvinnopräst-motståndare / Missionsprovinsen

Alla tidigare artiklar
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Årets medmänniska
Usha Deminger Sandgren.
Foto: Per-Johan Thörn
Foto: Per-Johan Thörn