Bland Sveriges opinionsbildare hörs en ny ton. Det pågår en normalisering av Sverigedemokraterna.
— Joakim Hagerius
"De flesta älskar någon Sverigedemokrat" skriver Paulina Neuding, chefredaktör för Kvartal (Dagens Samhälle, 11 juni). "Sluta larva er om Sverigedemokraterna" skriver Johan Hakelius, politisk chefredaktör för Fokus (Expressen 10 augusti). "Dags att integrera SD" skriver PM Nilsson, politisk redaktör för Dagens industri (Di 12 augusti). Operation normalisering av Sverigedemokraterna pågår.
Det är kärlek som kommer luckra upp bilden av en Sverigedemokrat tror Neuding. Det för hon i bevis genom att berätta hur Charlie Weimers, kristdemokratisk politiker och stabschef hos Lars Adaktusson, gått ut på sin öppna Facebookprofil och berättar att frun, Jenny Weimers, gått med i SD. ”Det ska nog gå bra”, skriver Charlie Weimers, ”eftersom vi är vuxna människor”. ”Mer dramatisk är inte en sådan sak längre, varken för Weimers eller KD” skriver Neuding.
Det ligger naturligtvis något i det. Men kärleken till trots är det fortfarande möjligt att skilja på en Sverigedemokrat och Sverigedemokrati. Det är utmanande att älska en människa och samtidigt leva med en djup värderingskonflikt. Men det går. Och det måste förbli viktigt att inte gömma den konfliktlinjen.
Läs mer: Morten Sager: Vi får politikerna som vi förtjänar
Ta riksdagen på allvar skriver Hakelius. Underförstått: det sker inte, politiker larvar sig mest. Han tycker att man ska "Debattera, övertyga, kompromissa ... bygga koalitioner åt alla möjliga håll."
Det finns poänger också i det. Väljarna har gjort SD till ett betydande vågmästarparti, en roll som med all sannolikhet kommer förstärkas ytterligare efter valet. Och ett sådant parti behöver man förhålla sig till. Vilket redan sker i utskottsarbetet. Det är klart att politiker måste tala med varandra på jobbet. Men att bygga en koalition är en annan sak. För att en allians ska hålla över tid behövs en gemensam värderingsbas.
Isoleringsretoriken kring SD gör att många vet alldeles för lite om partiet skriver Nilsson. Han menar att "debatten om SD skymmer också sikten då den mest sysslar med ideologiskt avståndstagande". Detta har kastat en skugga över frågor som marknadsliberalism, nationellt kulturintresse, sjukvård, kärnkraft, EU och Nato.
Det är nog riktigt som Nilsson skriver att alltför få vet för lite om SD:s sakfrågor, att det behövs kontakter i partiet för att förstå den inre politikutvecklingen. Kontakter som nästintill har gjorts omöjliga genom isoleringstaktiken.
Men att ideologisk debatt skulle skymma sakfrågorna är jag inte lika säker på. Snarare är det så att ett partis grundläggande värderingar kastar ljus över sakfrågorna. Allt annat vore konstigt. I ett politiskt parti som inte är ett renodlat missnöjesparti, utan som utgår från en värdegrund, kommer värderingarna förr eller senare att forma sakfrågorna. Och det som göms i snö, kommer som bekant upp i tö.
Därför får värderingsdebatten aldrig tystna. Vare sig med hänsyn till kärleken, för att respektera väljare och riksdagsarbete, eller för att få klarhet i sakfrågor. Att hålla SD ansvarig för en värdegrund som gör skillnad på människor är mer än att bara larva sig.
