"Mamma, jag vill inte att du ska få corona och dö"
— Frida Park
Det var snart dags att säga Gudsomhaver och släcka lampan. Men det är först när mamma sitter på ens sängkant och allt är lugnt och stilla, som de stora frågorna poppar upp, de som kanske länge legat och ruvat. Sexåringen tar min hand: Mamma, jag vill inte att du ska få corona och dö.
Jag hann inte fundera över vilka råd och rön om pandemisamtal med barn jag eventuellt läst utan svarar spontant: Om jag skulle bli smittad tänker jag inte dö. Jag tänker bli gammal innan jag dör. Sexåringen förefaller inte alls vara nöjd med svaret och konstaterar det uppenbara: Men du är ju redan gammal.
Visserligen har jag passerat 40-strecket och i hans ögon är det säkert uråldrigt. Men jag känner mig inte så gammal. Ibland kanske, när någon ny märklig värk dyker upp när man gjort sådant man förr kunde göra utan problem. Eller som nyligen när jag skaffade progressiva glasögon. Jag inser att barnet till vissa delar har rätt och accepterar, där och då på sängkanten, att jag inte längre är ung. Minns att du är dödlig, människa, memento mori.
Det är ju just detta sexåringen vill att jag ska försäkra honom om: Att mamma kommer leva för alltid och aldrig, aldrig någonsin lämna honom. Det vore det enkla, det på kort sikt kanske mest trösterika, att slå fast att nej, döden i coronaform kommer vi inte drabbas av. Men sexåringen är smartare än så.
Han har snappat upp, så liten han nu är, att en mamma som har svår astma skulle kunna drabbas synnerligen hårt av den nya läskiga farsoten som far land och rike runt. Och även om han ännu inte förstår vad döden innebär kan den kännas skrämmande. Plötsligt handlar inte sängkantssamtalen längre om potentiella mardrömmar, syskonbråk eller födelsedagsplaner. Vi pratar död, himmel och Gud.
När vi sagt god natt och sonen sedan länge sover nynnar jag på en sång: "It is well with my soul". Vad än är min lott är jag viss om det blott: det är väl, det är väl med min själ. Sången skrevs av Horatio Spafford 1873 efter att han lidit ofattbara och övermänskliga förluster: sin fyraåriga son, allt han ägde i den stora Chicagobranden och därefter sina fyra döttrar efter att skeppet de färdats med över Atlanten med sjunkit. Ingen hade kunnat klandra honom om han efter detta slängt tron över bord. I stället formulerade han ord som sedan dess har sjungits av många som gripits av deras ofattbara trosstyrka.
Nästa morgon, när jag kramar min son god morgon, håller jag honom länge i mina armar och säger sedan: Vilka svårigheter vi än kommer möta kommer Gud att vara med oss. Han lämnar oss aldrig ensamma, corona eller ej.
Sonen ler och springer sedan ut för att hoppa studsmatta.