”Den siste munken” – ny sommarföljetong i Dagen

Det var när jag letade bin uppe vid Glatjärn som jag såg hur en munk pratade till stenen han höll i handen. Han böjde sig ner och han reste sig upp och han höll upp den mot himlen och gjorde korstecken. Sedan kysste han stenen och kastade den i sjön och strax gick det ett sus genom träden och det började vibrera i mossan under mina fötter och de nyss alldeles lugna träden riste till och började vagga och skaka och vattnet drog ihop sig som moln och jag tror att det kom ett dån ur vattnets djup och förskräckt sprang jag därifrån när de fångna andarna släpptes fria.En annan gång såg jag hur en djävul lämnade mannen som en kvinna placerat utanför klostret. Det kom rök ur honom och han skakade som av frossa, jag trodde han skulle dö men då kom från hans strupe ett gurglande ljud och plötsligt sjöng alla fåglarna igen som jag förstod varit tysta alldeles nyss av rädsla eller skräck och det var sång av glädje och tacksägelse.Detta såg jag med mina egna ögon och upplevde så starkt i mitt hjärta att jag måste dit in, till munkarna, till gudsfriden och miraklerna. Jag bara måste dit in och jag knackade på i all min skröplighet, viss om att inte bli insläppt.