En del författare, kanske särskilt debutanter, suger åt sig som svampar så fort de får beröm för sina verk. Med hungrig blick läser de recensioner eller lyssnar till människor som berättar vad deras bok har fått betyda. Och inget fel med det.
Men det finns också författare som verkar se själva skapandeprocessen som tillräcklig. Läsarresponsen blir sekundär. Eller med Karin Boyes ord: Det är vägen som är mödan värd.
Maria Soukka tillhör med all säkerhet den andra gruppen. När jag berättar hur mycket jag tyckte om hennes debutroman ”Att finna en pärla” (Libris) ber hon mig knappast utveckla mina resonemang. I stället hummar hon några ”hm” och ”okej”.
Desto mer engagerad blir hon när vi pratar om de stora frågorna som boken tar upp – skuld, utsatthet, förlåtelse, flykt och hur vi egentligen förvaltar livet som vi fått.
Som en fond för att utforska de här frågorna har Maria Soukka placerat sin berättelse någonstans i Afrika. Vi vet inte exakt var och inte exakt när, vilket är ett medvetet val för att inte distrahera läsaren från att ta till sig av berättelsens djupare lager. Genom romanen får vi följa två parallella berättelser som vävs samman till en; den om krigsveteranen Malik som plågas av minnen, men som en dag hittar en pärla i en åker som på ett märkvärdigt sätt öppnar upp hans innersta. Och den om de två syskonen Salim och Koya som på grund av kriget blir föräldralösa och tvingas fly i jakten på ett nytt hem.
Idén till boken fick Maria Soukka redan för tio år sedan. Hon hade då arbetat med språk på olika sätt; doktorerat i lingvistik och varit utsänd av organisationen Folk och språk i Senegal, men aldrig skrivit något skönlitterärt. Så en dag när hon satt på tåget såddes ett frö till det som i dag är romanen "Att finna en pärla".
– Jag tror att idén föddes ur min egen kamp kring livet – att livet är en gåva som vi fått men som vi inte vet vad vi ska göra av. Jag föreställde mig att någon hittade en stor skatt, något fantastiskt, men som den personen samtidigt inte kände sig värdig att ta emot.
Maria Soukka började skriva, men livet kom emellan. Svårigheter avlöste varandra och under många år var det utmanande att hitta skrivtid. För att ge skrivandet en ärlig chans tog Maria därför ett sabbatsår från sitt ordinarie jobb. När hon väl fokuserade på skrivandet öppnade berättelsen upp sig för henne bit för bit.
– Det kändes inte som jag behövde hitta på, utan jag behövde bara följa med i berättelsen och beskriva det jag såg. Det kändes lite som att komma in i en annan värld där jag kunde andas en annan luft.
Skrivandet av ”Att finna en pärla” blev också ett sätt för Maria att bearbeta tankar hon länge burit på. Under åren i Senegal kom hon i kontakt med många människor, vars bakgrund var radikalt annorlunda både mot hennes egen kyrkliga uppväxt i småländska Nybro och hennes stressiga arbetsliv i Stockholm.
– Det blev tydligt för mig att man ser olika på vad som är viktigt i livet. I vår svenska kultur säger vi att relationer är viktiga, men ändå kretsar mycket kring arbete och resultat. Vi försöker hela tiden kontrollera våra liv genom att prestera, visa att vi ”förtjänar våra liv” och på något sätt bevisa att vi kan.
– I Senegal ser man relationer som den stora rikedomen. Det gör också att allting tar längre tid, vilket i början gjorde det mig frustrerad. Jag tänkte: Ska vi inte få något gjort? Men efter ett tag vänjer man sig vid det och jag tror att vi kommer närmare hur vi är tänkta att leva; tillsammans, i nära relationer. Inte i oberoende som vi så ofta försöker med här i Sverige.
Tiden i Senegal satte djupa spår i Maria. Genom att skriva "Att finna en pärla" har hon kunnat använda sina erfarenheter och kommit lite närmare ett svar på den stora frågan vad vi ska göra med livet vi fått.
– Jag har insett att gåvan vi fått är just en gåva och inte ett krav. Vi måste hålla gåvor med öppna händer och hela tiden vara villiga att ge den vidare. Inget vi tror att vi äger, äger vi egentligen och livet är inte ett projekt där det gäller att leva alla de liv jag kunde ha levt och använda alla mina talanger. Vi blir inte lyckligare av att ha en bucket list som vi vill pricka av. Det räcker med att vi lever.
En som förkroppsligade det synsättet var en åldrad man som Maria lärde känna i Senegal. Han blev också förebilden för karaktären Malik i boken.
– När jag tänkte på frågorna ”Har jag några förebilder?” och ”Vem har jag träffat som lyckats förstå något om hur vi ska leva” tänkte jag på en mild, äldre man som bodde i den by i Senegal där vi var för att lära oss språket.
– Även om han var gammal och hade dåligt syn, utstrålade han sådan otrolig glädje och kärlek. Hans ögon strålade. Och han hade alltid tid för alla. Mestadels höll han sig på sin gård och folk kom förbi för att få små råd eller lyssnade till hans berättelse. Det fick mig att undra ”Hur blir man som han?”
Maria Soukka hoppas att människor som läser "Att finna en pärla" ska komma något närmare svaret på den frågan. Samtidigt säger hon att hon inte räknar med att alla som läser ska tycka att boken är viktig.
– Om någon kan få lite ljus från den så är jag nöjd. Jag lämnar det i Guds händer och låter boken ha sin väg.