Musikalen ”En värsting till syster” – glittrigt gospeldisco med glimten i ögat

Många har redan sett filmversionen från 1992 med Whoopie Goldberg huvudrollen som den extravaganta nattklubbssångerskan Deloris Van Cartier. Hon råkar bevittna ett mord och berättar det för polisen. För att skydda sitt kronvittne gömmer ordningsmakten henne i ett kloster i väntan på rättegången. Inte oväntat får hon svårt att finna sig till rätta i sin nya roll som syster Mary Clarence.

Filmen fick en uppföljare året därefter och har sedan dess transformerats till musikal som spelats med framgång på både Broadway och West End. Nu går den på Chinateatern i Stockholm där värstingnunnan syster Mary Clarence gestaltas av Gladys del Pilar. Ensemblen ståtar med en rad starka skådespelarnamn som exempelvis Charlott Strandberg, Birgitta Rydberg och Karl Dyall. Gladys del Pilar har en pipa som gör sig utmärkt i musikalsammanhang och här finns fler starka röster.

Ett särskilt omnämnande förtjänar Suzanne Reuter i rollen som klostrets barska abbedissa och Kim Sulocki som Svettige Eddie, en valhänt polisman med dåligt självförtroende och drömmar som aldrig tycks gå i uppfyllelse. Sulocki har en lång meritlista från både scen- och filmroller och i den här föreställningen passar hans komiska tajming som handen i handsken. I takt med att sångnumren avlöser varandra blir han alltmer synlig och det är tydligt hur han får publiken att oförbehållsamt ta den ömklige Eddie till sina hjärtan. Och när han till sist äntligen morskar upp sig vet jublet inga gränser.

Allt glitter och glam till trots känns "En värsting till syster" lite trögstartad. Öppningsnumret "Take me to heaven" är visserligen medryckande, men det är egentligen först i slutet av första akten som musikalen växlar upp och blir den fartfyllda uppvisning som nästan tar andan ur publiken efter pausen.

Musiken har förstås stor del för helhetsintrycket och den är skapad av flerfaldigt Oscarsbelönade Alan Menken som skapat musiken till många Disneyfilmer, däribland ”Den lilla sjöjungfrun”, ”Skönheten och odjuret” och ”Aladdin”. I den här musikalen har han låtit sig inspireras av både Donna Summer och Barry White.

Suzanne Reuters abbedissa levererar väl avvägda syrligheter.

Innehållsmässigt är musikalen en bagatell, men det hindrar inte att underhållningsfaktorn är hög. Musiken har jag redan hyllat. Manuset har sina komiska poänger och i synnerhet Suzanne Reuters abbedissa levererar väl avvägda syrligheter. Manusförfattarna lyckas faktiskt med att få in lustigheter som kräver viss insikt i den kristna världen för att förstå poängen med. Och de gör det utan att det blir plumpt.

Däremot kan man bli trött på att de också spinner på schabloner som den svärande nunnan, den vresiga abbedissan som agerar envåldshärskare och därtill sinnebilden av att det minsann är så (pip) tråkigt i kyrkan, vilket bara är en generell sanning för dem som aldrig går dit.

Föreställningen avslutas på topp med en galet glammig version av "Höj din röst", sångnumret som lyfte första akten till oanade höjder. Nu serveras det med extra allt. Det är inte alls tråkigt i kyrkan. Speciellt inte när en förlorad dotter äntligen kommit hem.

Läs även Gladys del Pilar spelar huvudrollen i ”En värsting till syster”