Uppbackad av den västtyska kyrkan hjälpte “privatdiplomaten” Carl-Gustaf Svingel åtskilliga människor ut ur Östberlin under det kalla kriget. Erfarna journalisten och tidigare SVT-korrespondenten Ingrid Thörnqvist har genom enträget researcharbete försökt ringa in vem han var.
Till sin debutbok har hon dessutom intervjuat drottning Silvia om hennes östtyska släkt som också kom i kontakt med Svingel.
“Man kan om man vill och man måste om man har möjlighet”, ska vara drottning Silvias motto. Ingrid Thörnqvist citerar det i texten hon jobbat med under två års tid.
– När jag hade skrivit klart boken tyckte jag att det gällde även för Carl-Gustaf Svingel. Han hade ju inte behövt hjälpa människor om han inte hade velat, inte behövt åka mitt i natten och hämta någon vid gränsen. Men han använde möjligheterna han hade för att han tyckte att han måste det. Han hade ett stort patos och engagemang för andra, säger hon.
[ Ny bok om DDR och "Stasiprästen" Alexander Redler ]
Det Carl-Gustaf Svingel höll på med skulle kunna beskrivas som ett slags “människohandel” där personer befriades från det stängda DDR (Deutsche Demokratische Republik) och kom till väst.
– Han var inte den viktigaste spelaren. Men han var en kugge i maskineriet, konstaterar Ingrid Thörnqvist.
Det kunde handla om både pengar och råvaror som byttes mot människor. Eller att man bytte fångar. Straffen var ofta hårda för dem som försökt att fly eller var politiskt aktiva i motståndet mot DDR-regimen.
– Ibland köptes de ut och ibland inte. Många av de som satt i fängelse av politiska skäl köptes fria. Och det är intressant att kyrkan spelade en väldigt stor roll i början av den så kallade människohandeln eller friköpningen. Det var västkyrkan som satte i gång verksamheten och när handeln blev för omfattande och kostsam togs den över av den västtyska regeringen. Det blev ett normalt förfarande där man förhandlade om priserna, säger Thörnqvist.
[ Här är kyrkan som Östtyskland sprängde 1985 ]
Svingels roll i verksamheten förstärktes när Berlinmuren byggdes 1961, menar hon.
– Han såg en chans att hjälpa människor vars familjer hade blivit splittrade av muren. Att få dem att slippa fly på ett farligt sätt, som att åka luftballong eller springa genom taggtråd. I stället lyckades han utverka legala utresetillstånd från DDR och det var ju mycket säkrare.
Hans stora kontaktnät och förmåga att lära känna nya personer kom väl till pass. Men just att smuggla ut människor från Östberlin i sin bil var inte hans melodi. Det var en för stor risk.
Carl-Gustaf Svingel (1916-1995) föddes i Hjärtum i Bohuslän. Han hade en ensamstående mamma och växte upp på barnhem.
Med en karriär som operasångare i bagaget, vilken inte riktigt tagit fart, kom han till Tyskland efter andra världskriget och såg hur dåliga förhållandena i samhället var. I Grunewald i Västberlin blev han föreståndare för Haus Victoria, ett vilohem för äldre fattiga människor, som invigdes 1959 och vars verksamhet till en början drevs av Lutherska världsförbundet. Senare togs arbetet över av den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin.
Villan blev hans bas. Här kunde människor som tagit sig ut från öst bo och gömma sig. Huset fungerade även som en mötesplats för Svingels kontakter mellan öst och väst.
– Det var neutral mark. Eftersom man inte erkände varandras länders existens fanns det inte några officiella ställen att mötas på.
Det har sagts att Svingel bedrev “privatdiplomatisk verksamhet” därifrån.
– Det är ett ganska bra uttryck, han var något slags privatdiplomat trots att han inte alls hade ett diplomatiskt uppdrag från den svenska staten. Vad jag har kunnat hitta var det ingen från UD (Utrikesdepartementet) som hade några invändningar, för man tyckte att det han gjorde var bra. Andra blev irriterade för att han kallade sig för generalkonsul när han inte var det.
Ingrid Thörnqvist har fått tillgång till 26 sidor av Carl-Gustaf Svingels självbiografiska handskrivna anteckningar från 1967.
– Där skriver han även mycket om sin gudstro, att det var Gud som hade visat honom vägen, att det var det här han skulle göra och att han var så tacksam över det. Han såg det som sitt kall att hjälpa människor. Samtidigt fick han både lön och mat och husrum betalt, säger hon.
I boken får läsaren inte bara ta del av vad Thörnqvist hittat, utan även följa med i själva sökandet.
– Jag försöker att göra det lite spännande genom att man är med på resan när jag letar i arkiven. Jag har fått många sådana reaktioner, att man inte vill lägga ifrån sig boken utan vill veta hur det går.
Som de enträgna försöken med hovet. Ska hon få träffa drottning Silvia? Det är den genomgående frågan. Och författaren håller medvetet inne på svaret länge.
Till slut ses de två för intervjuer vid hela fem tillfällen.
Drottning Silvia är född i Heidelberg (som kom att ingå i Västtyskland).
– Hon har aldrig tidigare berättat om sin östtyska familj och deras situation. Hon har varit väldigt försiktig och rädd för att prata om sin familj sedan anklagelserna om pappans nazistsympatier. Men jag tänkte att det här är en helt annan del av hennes historia; om en typisk tysk familj som blir splittrad.
Exempelvis var Ernst Sommerlath, farbror till drottning Silvia, teologiprofessor i Leipzig (som låg i Östtyskland).
[ Kristna tron en röd tråd i drottning Silvias engagemang ]
– Han hade en hög position. Hon har framhållit honom många gånger i intervjuer, men aldrig egentligen berättat mer om familjens situation. Kyrkan motarbetades ju intensivt av DDR-regimen.
Thörnqvist fortsätter:
– Det var så intressant att höra henne berätta om när hon var där som ung flicka och hälsade på, att farbrodern hade en Stasi-agent som bodde i huset. Hon är en väldigt duktig berättare, fantastisk att lyssna på, en riktig storyteller med mycket humor och värme.
Carl-Gustaf Svingel lärde känna Ernst Sommerlaths familj i Leipzig. Och Ingrid Thörnqvist har hittat Ernst Sommerlaths akt hos Stasi (Ministeriet för statssäkerhet).
– I akten kunde jag se att han faktiskt inte hade samarbetat med kommunisterna. Han var inte en motståndsman på barrikaderna, men han var inte heller någon som samarbetade som många gjorde.
[ Kristna paret var först att korsa gränsen efter Berlinmurens fall ]
Bland de många som Ingrid Thörnqvist kommit i kontakt med i arbetet med boken finns Cornelia Grude vars son föddes med navelsträngen runt halsen och blev funktionshindrad. Hon var en av dem som Svingel hjälpte med utresetillstånd ur DDR. Även hennes syskon och föräldrar (pappan är drottning Silvias kusin) kom till väst legalt, framkommer det i boken.
– Cornelia ville väldigt gärna berätta för hon var så tacksam för all hjälp som hon hade fått från drottningen med sin son, och också av Svingel. Där fanns en stark koppling mellan drottningen och Svingel, säger Thörnqvist.
Hur såg den kopplingen ut?
– Exakt hur personligt bekanta de var är svårt att säga. Men han var varje år på adventskonserten i Slottskyrkan. Då satt han bakom kungaparet och fick en personlig audiens.
1994 intervjuade Inger Thörnqvist Carl-Gustaf Svingel för en SVT-dokumentär.
Utifrån allt du har fått fram, hur skulle du beskriva Svingel?
– Han var en man med ett stort hjärta och ett stort ego. För han var nog ganska självupptagen. En patriark som ville bestämma och ha inflytande, samtidigt som han ville hjälpa människor utan att tjäna på det, säger Ingrid Thörnqvist.
---
Fakta: Ingrid Thörnqvist
- Ålder: 65 år
- Bor: Hägersten i Stockholm.
- Familj: Man och två vuxna söner. Är familjehem för en ensamkommande ung man från Afghanistan.
- Karriär: Började arbeta som journalist 1977. Har jobbat 40 år på SVT som utrikeskorrespondent och utrikeschef. Bland annat som korrespondent i Tyskland och i Östeuropa.
- Aktuell: Med boken “Carl-Gustaf Svingel – och Silvias familj i det kalla krigets Berlin”, utgiven på Ekerlids förlag. Finns även som e-bok samt ljudbok inläst av författaren.
---
