Här finns en luthersk kärvhet där Gud inte blir en tröstande teddybjörn

I min barndoms bönemöten böjde jag knä tillsammans med vuxna bedjare. I dag sitter jag och ber tillsammans med mina bönevänner. Beror det bara på att lederna blivit stelare – man ska ju kunna resa sig efter bönen – eller är det ett tecken på bristande respekt för den Gud vi tillbeder?

Man ska nog inte lägga för stor vikt vid kroppens ställning. Fokus bör i stället läggas på hjärtats inställning. Det är Olof Edsingers tydliga budskap i boken Kallade till renhet. En bok där Guds helighet och upphöjdhet över allt skapat stryks under med tjocka streck.

Författarens uttalade ambition är att utforska vad Bibeln lägger i begreppet renhet. Han hittar två varianter. Dels moralisk renhet. Dels – främst i Gamla testamentet – kultisk eller ceremoniell renhet, som har en mer symbolisk karaktär.

Om gränsdragningen mellan de två varianterna kan kännas något oklar, så är en sak alldeles säker, enligt författaren. Det är att kallelsen till renhet går som en röd tråd genom Bibeln. En tråd han troget följer genom berättelserna om Mose, Josua, Jeremia, Hesekiel och Daniel. Allra tydligast förkroppsligas denna kallelse i Jesus från Nasaret, Guds son. Han som är vår fullkomliga förebild.

Så vad ger denna genomgång bokens läsare? Vart leds vi av denna flitiga teolog, som ännu inte fyllt 50 men redan publicerat ett stort antal böcker och massor av artiklar och dessutom hinner vara generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen?

Det finns en luthersk kärvhet i Edsingers text som bryter av mot en del samtida förkunnelse av mer strömlinjeformad karaktär, där Gud mest liknar den tröstande teddybjörnen Fredriksson och Jesus blir en schysst kompis som aldrig mobbar någon.

Jo, jag vet att Gud är all trösts Gud, och att Jesus är vår vän den bäste. Men det skadar inte med lite andligt knäckebröd ibland, även om det erbjuder tuggmotstånd. Alltså en förkunnelse som talar om en helig Gud vars vrede vilar över synd och ondska och en Frälsare som berättar att porten är trång och vägen smal.

Författaren talar om en grundläggande spänning i Guds väsen. ”Å ena sidan är han ’sen till vrede och stor i nåd’, å andra sidan är han helig och rättfärdig. Och ingen av dessa sidor kan i längden undertryckas”, skriver han. Balans mellan lag och evangelium, alltså. Eller två sidor av samma gudomliga mynt.

De bibliska idealen kan kännas ouppnåeliga, men sänk inte ribban, manar författaren och citerar Tredje Moseboken 19:2: ”Ni ska vara heliga, för jag, Herren er Gud, är helig”. Då är det väl kört. Lika bra att ge upp. Eller? Inte alls, blir Edsingers svar. ”Gudsfolkets helighet är en följd av – inte ett villkor för – deras gemenskap med den helige Guden”.

Det är med andra ord inte perfektion som efterlyses, utan passion. Kärleken till Gud, den som trumfar egenkärleken, detta skavande ärr från syndafallet i mänsklighetens urhistoria.

Gamla testamentets texter utmanar moderna bibelläsare

Trots mänsklig bristfällighet står kallelsen till renhet fast, menar författaren. Men det gör också Guds löfte om nåd och förlåtelse. Därför är Jesus centralgestalt i denna bok, även om mycket av materialet är hämtat från Gamla testamentet. Som till exempel de tolv sidorna om Josua, vars krigiska bravader när löfteslandet intogs väcker frågor med anknytning till vår samtid. Finns det heliga krig?

Författarens kommentar till den blodiga erövringen av Kanaans land är att Gud inte tar ställning till någon enskild part. Han favoriserar ingen enskild folkgrupp. Krigens syfte var i stället ”att hålla Herrens namn heligt bland hednafolket”. Hur detta ska tolkas i det nu aktuella världsläget får väl fogas till de samtalsfrågor, som återfinns i slutet av boken.