29 november 2021

En tidning på kristen grund



Kultur

“Kvinnoprästmotståndet sporrade mig”

I sina memoarer beskriver Tuulikki Koivunen Bylund de utmanande åren i domkyrkoförsamlingen.

Tuulikki Koivunen Bylund, tidigare biskop i Härnösand och domprost i Uppsala domkyrkoförsamling.
Tuulikki Koivunen Bylunds kyrkliga karriär har kantats av stormar: Ecce Homo-utställningen, debatter om bibelsyn och diskussioner med kvinnoprästmotståndare. För Dagen berättar hon om kritiken och om hur cancern gjorde henne orädd för allt.

På sista sidan i sina memoarer “Äta livet med stor sked” (Ekström & Garay) skriver Tuulikki Koivunen Bylund att hon avskyr kaffe, ja hon avskyr till och med lukten av det. Dessutom avskyr hon när människor uttalar hennes namn fel. Inför vår träff känner jag mig därför lite osäker: Undrar hur hon kommer att reagera om jag beställer en kopp kaffe? Och bör jag ta risken att tilltala henne vid namn? Jag vill ju inte genast skapa dålig stämning.

Men farhågan att Tuulikki Koivunen Bylund skulle vara en barsk typ, visar sig obefogad. Hon ger ett vänligt intryck och berättar glatt om katten hon köpt – en Maija svartnos som är så intelligent att hon kan göra apport. Kaféet är fullsatt, så vi promenerar mot domkyrkan i Uppsala i stället. Där känner Tuulikki Koivunen Bylund sig hemma – under 14 år arbetade hon som domprost i församlingen. Hon var den första kvinnan på posten och var inte rädd att sticka ut och ta ställning i frågor som uppfattades som kontroversiella, och där många i kristenheten inte höll med henne. Vi ska återkomma till det.

Att Tuulikki Koivunen Bylund över huvud taget skulle bli präst var oväntat. Visserligen växte hon upp i en finsk väckelsebygd i Raumo, men föräldrarna hade aktivt tagit avstånd från religionen. När deras dotter dukade upp nattvardsbord för sina dockor i flickrummet och pratade om Jesus, blev de alldeles förskräckta.

Hur kom det sig att du blev ett sådant religiöst barn?

– Ja, så konstigt! Det bara kom! Jag skrev till Jesus i min dagbok och blev en riktig “frommis”, säger Tuulikki. Hur hon än funderat på frågan i samband med memoarskrivandet är det fortfarande en gåta att hon så tidigt blev kristen. Men hon vet att scoutåren var viktiga.

– Jag hade en scoutledare som jag såg upp till och som läste Bibeln för oss. Jag blev bibelfundamentalist och pietist och tänkte att om man ska tro, då ska man göra det på riktigt. Senare blev jag kritisk till scoutrörelsen. De dansade ju! Och de pratade mest om Gud och skapelsen, inte om Jesus som frälst mig genom sitt blod.

Tuulikki Koivunen Bylund säger det sista på ett sätt som låter mig förstå att hon inte skulle uttrycka sig på samma sätt i dag. Vi sitter i ett av koren i domkyrkan i Uppsala som annars är en plats för drop in-själavård. På väggen finns en tavla som föreställer kvinnorna vid graven. Den valde Tuulikki ut under sina år som domprost.

Tuulikki Koivunen Bylund, tidigare biskop i Härnösand och domprost i Uppsala domkyrkoförsamling.

Prästkallelsen kom tidigt. Tuulikki ville leva nära Gud och resonerade att den som stod allra närmast Gud måste väl ändå vara prästen? Teologistudierna i Åbo blev intensiva och omvälvande. Lärarna visade att Bibeln inte var en bok som ramlat ned från himlen och att det var viktigt att sätta berättelserna i kontext. Det här var 1967, studentrörelsen var radikal och Tuulikki Koivunen Bylund drogs med.

– Jesus, som hade varit min bästa vän, förvandlades till att vara en revolutionär som stred vid min sida mot världens ondska, mot imperialismen och förtrycket. På så sätt kunde jag ha Jesus kvar och min hängivenhet kanaliserades i den kristna studentrörelsen. Vi ville göra revolution, både i världen och i kyrkan.

I sina memoarer erkänner hon att hennes beundran för socialismen gick till överdrift och när hon åkte på resa till Sovjetunionen med sin dåvarande make, insåg hon att det inte var något paradis och att revolution inte var det bästa sättet att förändra samhället.

Hur ska man förändra i stället?

– Man ska arbeta i de sega strukturerna och inte ge upp.

Just det har Tuulikki Koivunen Bylund personlig erfarenhet av. När hon var klar med sina präststudier fick kvinnor ännu inte vigas till präster i Finland. Lösningen blev en ofrivillig flytt till Sverige där Tuulikki Koivunen Bylund fick en särvigning eftersom några av de andra prästkandidaterna inte accepterade kvinnliga präster.

– Det var tufft att bli präst som kvinna. Bråket om kvinnliga präster har varit en av de största tidstjuvarna under senare delen av 1900-talet, säger hon.

Efter vigningen blev Tuulikki Koivunen Bylund präst för finska invandrare i Trelleborg, hon doktorerade senare vid Uppsala universitet och arbetade som studentpräst i domkyrkoförsamlingen i Uppsala. När en ny domprost skulle anställas skickade Tuulikki Koivunen Bylund in en ansökan. I sina memoarer beskriver hon det som “ett offer på feminismens altare”.

– Jag trodde inte att jag skulle bli domprost, men jag ville visa att det fanns kvinnor som kunde bli det. Jag antog att det skulle bli bråk, att de skulle skratta åt mig och inte ta mig på allvar, så jag såg det som ett slags offer.

En av anledningarna till att Tuulikki ens vågade söka tjänsten, var att hon tappat sin rädsla. Några år tidigare hade hon diagnosticerats med cancer och genomgått en svår behandling. När hon överlevde kände hon att inget värre kunde hända. Hon färgade håret rött, åkte de farligaste vattenrutschkanorna på familjesemestern och separerade från sin man eftersom hon var trött på ett halvdant äktenskap. Det fanns ingen tid att förlora, resonerade hon.

Du skriver ändå att kaplanen som du skulle samarbeta med i domkyrkan var värre än cancern. Det är hårda ord.

– Jo, striden med honom har lämnat sår i både honom och mig som nog inte har läkt ordentligt än. Jag gjorde många fel i den konflikten, så på så sätt var det värre än cancern.

Konflikten handlade om att kaplanen inte accepterade Tuulikki Koivunen Bylunds ledarskap. Det blev en infekterad historia som tog mycket energi.

– Mina barn fick lida jättemycket. På jobbet var jag lugn som en filbunke för jag hade lärt mig att man inte skulle skrika och rasa, men då tog jag ut all frustration hemma i stället.

I sina memoarer berättar Tuulikki ärligt om den här tiden och publicerar ett brev där hennes dotter skriver att det inte var roligt att ha en galen mamma som skrek och kastade tallrikar i golvet. Dottern kände sig rädd och oälskad och undrade om hon skulle vara olycklig hela livet.

– Det var hemskt att läsa brevet, men en historia blir inte sann om man inte visar de negativa sidorna också, därför ville jag ta med brevet i boken. En väninna som jag har känt länge och som har läst boken sa: “Jag hade ingen aning om att du kunde vara så rasande hemma”, men sådan var jag tyvärr.

När konflikten med kaplanen lagt sig, blossade en annan strid upp. Som domprost gick Tuulikki Koivunen Bylund emot biskopens inrådan och valde att visa Elisabeth Olsson Wallins omstridda utställning “Ecce Homo” på en skärm i domkyrkan. Fotografierna är kopplade till olika bibelcitat och föreställer bland annat Jesus omgiven av homosexuella män. På bilden som ska föreställa Jesu dop är Jesus helt naken och könet är i fokus.

Utställningen ägde rum hösten 1998 och skapade stor uppståndelse och rikstäckande debatt. Tuulikki Koivunen Bylund fick motta skarp kritik, till och med dödshot. Beslutet ledde också till att påven ställde in ärkebiskop KG Hammars audiens i Vatikanen samma höst. Men Tuulikki Koivunen Bylunds ambition var inte att provocera, säger hon.

– Jag ville visa att homosexuella, precis som heterosexuella, är älskade och värdefulla och viktiga både för kyrkan och för Gud.

– Jag trodde inte ens att så många skulle komma och se utställningen. Jag sa innan att vi nog måste ha en annons i lokaltidningen så att det inte skulle bli pinsamt för fotografen. När folk sedan ringde och var arga försökte jag förklara att det är väldigt fina bilder, jag trodde att många skulle ändra sig när de såg bilderna.

Fanns det inget i bilderna som du själv reagerade på?

– Nej, ingenting. Man är ju finne, man har gått i bastun, man har sett nakna män, säger Tuulikki med ett litet skratt. Dopbilden är den flest reagerade på, men jag tänkte att det inte var min Jesus direkt och att det inte var Jesus på riktigt, utan Elisabeth Olsson Wallins polare som föreställde Jesus.

Kan du förstå kritiken runt Ecce Homo?

– Svår fråga. Jag förstår kritiken som okunnighet om homosexualitet.

Trots turbulenta år i domkyrkoförsamlingen och motstånd genom karriären har Tuulikki Koivunen Bylund fortsatt verka inom kyrkan. På frågan om vad som fått henne att fortsätta framåt, kommer svaret snabbt.

– Det är min fasta övertygelse att Gud har varit med mig. Som biskop i Härnösand var mitt motto: Kärleken fördriver rädslan. Det är det som gjort att jag fått behålla tron.

– Och, även om det är skam att säga, tror jag att motståndet har sporrat mig.

Hur känns det att ha skrivit dina memoarer och på så sätt sammanfattat ditt livsverk?

– Jag känner: “Nu har jag skrivit mina memoarer, nu kan Herren hämta mig om det skulle vara så”. Jag är inte rädd för corona till exempel. Jag har haft ett jättebra liv.

Tuulikki Koivunen Bylund, tidigare biskop i Härnösand och domprost i Uppsala domkyrkoförsamling.

---

Fakta: Tuulikki Koivunen Bylund

Ålder: 73 år.

Familj: Två barn och fyra barnbarn.

Bor: Uppsala.

Bakgrund: Pensionerad biskop från Härnösands stift, dessförinnan domprost i Uppsala domkyrkoförsamling.

Aktuell: Med sina memoarer “Äta livet med stor sked” (Ekström & Garay).

---

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Kultur