14 juni 2021

En tidning på kristen grund



Kultur

Vacker och vemodig Oscarsvinnare

Magnus Sundell har sett “Nomadland”

Oscarsvinnande filmen “Nomadland” är både en naken skildring av det kapitalistiska konsumtionssamhällets förlorare och en vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Så mycket vemod. Så mycket längtan.

Enligt ordböckerna är vemod en stämning eller lågmäld känsla av sorg över något som har gått förlorat. Men det är en sorgsenhet full av längtan.

Vemod är kanske det ord som allra bäst beskriver filmen “Nomadland”. Det finns ett vemod såväl i berättelsen och personerna, som i filmens bildmässiga naturromantik. Det kunde blivit en film om besvikelser, bitterhet och ilska – men det är i stället främst en vemodig och vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Med utgångspunkt i journalisten Jessica Bruders reportagebok “Nomadland”, om människor i USA som lämnat sina hem för ett liv på vägarna, har den kinesiska regissören Chloé Zhao skapat en film som tycks slå an något djupt mänskligt hos publiken, var i världen den än visas. Den har belönats med mängder av priser, nyligen toppade den med tre tunga Oscars: Bästa film, Bästa regi och Bästa kvinnliga huvudroll.

I “Nomadland” möter vi människor som tvingats lämna sina hem när arbetsplatser lagts ned och de förlorat jobbet, eller när deras pension visat sig vara för liten att betala hyran med. Vissa av dem är också på flykt undan personliga sorger och trauman. I olika typer av husbilar lever de nu som nomader, under mottot “huslösa, inte hemlösa”. Förhoppningen är ströjobb längs vägen, men också ett enklare liv utanför samhällets normer och ekorrhjul.

”Det finns något djupt existentiellt i de avklarnade frågorna om vad som är viktigt i livet och vad som djupast sett är vårt hem”

—  Magnus Sundell

De ökande klyftorna i USA gör att den här gruppen av åldrande nomader blir allt större. I filmen skildras utsattheten, men också hur en del så småningom faktiskt finner sig till rätta och upptäcker nya dimensioner av livet. En förändring som trots de filosofiska övertonerna kanske mer än något annat vittnar om människans fantastiska överlevnads- och anpassningsförmåga. Samtidigt som det finns något djupt existentiellt i de avklarnade frågorna om vad som är viktigt i livet och vad som djupast sett är vårt hem.

Filmens huvudperson är Fern – briljant spelad av Frances McDormand, väl värd sin Oscar – nybliven änka och arbetslös efter att gruvföretaget hon arbetat för lagt ned verksamheten. Nedläggningen drabbar lilla Empire i Nevada hårt, då staden byggts kring industrin. Fern, som med sin man bott i en av företagets bostäder, köper en skåpbil och inreder den, magasinerar det mesta av sina ägodelar och ger sig av. Inför den första julen packar hon varor åt näthandelsjätten Amazon, som erbjuder gratis parkering för husbilar.

Den tillfälliga arbetskamraten Linda bjuder in henne till Rubber Tramp Rendezvous, en årlig samling för nomader i Arizonas vildmark arrangerad av konsumtionskritikern Bob Wells, som vill stötta och inspirera människor som lever nomadliv. Såväl Linda som Bob spelar sig själva, liksom de flesta personerna i filmen. Fern är dock en uppdiktad karaktär.

Fern, som från början helst vill hålla sig på sin kant, lär sig ungefär samtidigt uppskatta friheten i sitt nya liv och gemenskapen med andra människor – som om de båda är varandras förutsättning. Det är fängslande och gripande att följa Ferns möten med nya platser och människor och gradvis uppleva förändringen och den ökande tilliten hos henne.

Chloé Zhao lyckas lågmält och varsamt skildra komplexiteten i människorna och deras öden: Både visa den grymma baksidan av ett kapitalistiskt samhälle som inte tar hand om sina äldre, där storbolagen sätter villkoren för människors liv – och samtidigt lyfta fram värdigheten och värmen hos de människorna som drabbats; inte bara göra dem till offer.

“Jag har alltid funnit godhet i de människor jag mött, vart jag än kommit i världen”, sa Zhao i sitt tacktal på Oscarsgalan medan hon höll upp statyetten: “Så den här tillägnar jag dem som har tron och modet att hålla fast vid godheten inom sig själva och godheten hos andra, oavsett hur svårt det är att göra det.”

Godheten och den medmänskliga värmen är påtaglig i “Nomadland” och det som främst lever kvar efter filmens slut. Liksom vemodet. Mina tankar går till några rader Tomas Sjödin formulerade i ett av sina Vinterprogram i P1, som jag sparat: “Vemodet reducerar livsinnehållet så att bara det viktigaste blir kvar. Det väsentliga framträder: Än finns vi. Just nu har vi varandra. Ännu finns det tid för omtanke och närvaro.”

För mig är dessa rader också en bra sammanfattning av filmen “Nomadland”.

---

Fakta: Nomadland

Regi: Chloé Zhao

Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder

Genre: Drama

I rollerna: Frances McDormand, Linda May, David Strathairn, Charlene Swankie m fl

Streaming: Disney+

Betyg: 4

---

Magnus Sundell

Magnus Sundell skriver populärkulturella analyser och recensioner på Dagens kultursidor.

Fler artiklar från Kultur

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar