02 augusti 2021

En tidning på kristen grund



Kultur

Starkt om en musikers värsta mardröm

“Överraskande lågmält och varmt existentiellt”, skriver Dagens recensent Magnus Sundell

När trummisen Ruben tappar hörseln, tappar han inte bara levebrödet utan också livsinnehållet och livsmeningen. I filmen “Sound of metal” får vi på ett nyskapande sätt uppleva hans kamp inifrån.

Att förlora hörseln är ofta, högst rimligt, en musikers största skräck, något som inte får hända. Men det är precis det som drabbar trummisen Ruben (Riz Ahmed) i sexfaldigt Oscarsnominerade – bland annat till Bästa film och Bästa manliga huvudroll – “Sound of metal”.

Tillsammans med flickvännen Lou (Olivia Cooke) har Ruben metalduon Blackgammon. De turnerar runt i USA med sin husbil, som är deras enda hem. När de plockar upp sina skivor och T-shirts inför ännu en spelning, upplever Ruben hur det plötsligt blir tyst i hans öron; han hör allt omkring sig dämpat, otydligt och som på långt avstånd. Han genomför ändå spelningen, säger inget till Lou, men uppsöker en läkare dagen efter.

Beskedet efter undersökning och tester är nedslående: Rubens hörsel kommer fortsätta att försämras. Det är av yttersta vikt att han nu inte utsätter sig för höga ljud, för att behålla den lilla hörsel han har kvar så länge som möjligt. Något som inte riktigt finns i Rubens föreställningsvärld. I stället sätter han sitt hopp till läkarens kommentar om att det nu finns implantat som delvis kan återskapa hörseln hos döva, även om det är en kostsam och osäker operation.

Trumspelandet och bandet – levebrödet, livsinnehållet, meningsfullheten – blir förstås omöjligt att fortsätta med. Då Ruben är nykter missbrukare sedan fyra år, blir Lou orolig att han ska ta sin tillflykt till drogerna igen. Hon ordnar därför ett möte med ett kollektiv för döva missbrukare. Det leds av den lågmälde men engagerade Joe (Paul Raci), som poängterar att Ruben kan få hjälp att hitta ett sätt att leva ett bra liv utan sin hörsel. Han pekar på sin panna: “Vi försöker finna en lösning på det här”, pekar sedan på sitt öra: “– inte på det här.” De ser inte på dövhet i sig som ett handikapp eller något som behöver “fixas till”.

Ruben är tveksam, men beslutar att ge det hela en chans – i väntan på sin hägrande operation. Tack vare en donation från den lokala kyrkan blir det praktiskt möjligt för honom att flytta in och delta i gruppens program.

Medan Lou flyttar hem till sin välbeställda pappa, fylls nu Rubens dagar av att lära sig teckenspråk och att arbeta i en skola för hörselskadade barn som kollektivet samarbetar med. Av Joe får han så småningom rådet att varje morgon sitta i sin ensamhet och skriva ned allt som kommer för honom.

Berättelsen undviker över lag lättköpta lösningar; här finns en rad potentiella konflikter och förväntade vändningar som pareras eller undviks på ett mänskligt och därför trovärdigt sätt. Det som kunde blivit en dramatisk men lätt förutsägbar film utvecklar sig till något överraskande lågmält och varmt existentiellt.

Filmen präglas av fantastiskt skådespeleri, inte minst från Riz Ahmed som känns helt genuin i rollen som Ruben, med precis rätt nerv och återhållsam uttrycksfullhet i gestaltningen. Nomineringen till bästa manliga skådespelare känns självklar.

Men de två Oscarsstatyetter filmen till slut kammade hem var för Bästa ljud och Bästa filmredigering. Och det som verkligen får filmen att sticka ut, framstå som nyskapande och göra den till en oförglömlig upplevelse är just ljudet och redigeringen.

Vi som tittar får på ett omtumlande och ibland skrämmande sätt själva uppleva hur Ruben uppfattar det som sker. Vi hör det han hör; tystnaden, otydligheten och de märkliga ljuden. Ibland växlar ljudet till omgivningens “normala”, ibland befinner vi oss inne i Rubens huvud. Det hela är oerhört skickligt gjort och väldigt effektivt: berättelsen når en ny och djupare nivå.

Jag ska här inte avslöja för mycket av berättelsen och hur den utvecklas. Ruben kämpar tappert på och får nya vänner, men han präglas samtidigt av missbrukarens påtagliga rastlöshet. Något som i hans nya gemenskap är ett större problem än den förlorade hörseln. I en scen frågar Joe honom hur det går med hans skrivarstunder: “Har du haft några ögonblick av stillhet?” Ruben tiger och Joe fortsätter: “Det är de där stunderna av stillhet, den platsen, som för mig är Guds rike. Och den platsen överger mig aldrig.”

Nej, tystnad och stillhet är inte samma sak. Det visar “Sound of metal” med önskvärd tydlighet. Tystnaden kan vara skrämmande, till skillnad från stillheten. Och kanske är det bara stillheten som kan lära oss att möta tystnaden.

---

“Sound of metal”

Regi: Darius Marder

Manus: Darius Marder, Abraham Marder, Derek Cianfrance

Genre: Drama

I rollerna: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci, Lauren Ridloff m fl

Stream: SF Anytime

Betyg: 4

Magnus Sundell

Magnus Sundell skriver populärkulturella analyser och recensioner på Dagens kultursidor.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Kultur

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar