Smittande varm gudsbild på Bengt Johanssons nya skiva

Bengt Johansson

“Sorgen och kärleken”

(Pinehouse)

Betyg: 5

När det trillar in ett nytt album av Bengt Johansson så hör jag mig själv tänka: “Hoppas att han gör något rejält annorlunda denna gång.” Som tur går han mig inte till mötes, som tur är hoppar han över att försöka underhålla och underlätta för recensenter genom att kasta sig ut på en experimentell resa som kan ställas gentemot tidigare produktioner och analyseras i kontrast till den.

För varför skulle Bengt Johansson göra det: Varför skulle den låtskrivare och artist som funnit sin unika ton – såväl i text, musik som produktion – äventyra den snarare än tillvara ta den? Nytillträdde producenten Viktor Olofsson har som tur är insett detta och förstärker snarare än förändrar den existerande grundtonen.

I stället fortsätter han att gräva där han blivit ställd och ger oss ytterligare tio sånger att lägga till de andra, tio nya sånger att leva och växa med. Det är tidlösa teman som kretsar kring längtan efter Gud och lyckan i att få känna sig funnen av Honom, och som alltid när Bengt Johansson fattat pennan och sedan sjunger ut så är det en smittande varm gudsbild som förmedlas.

Jag kan se en bit av vägen, Aldrig du glömmer oss och Hela livet ut går rakt in på min personliga topplista över samlade Bengt Johansson-sånger men jag vill inte vara utan en enda ton från denna nyproduktion som smälter in perfekt med den tidigare katalogen.

Dessutom: Dessa sånger vill jag inte ska stanna i mitt privata lyssnande, de är – som alltid när Bengt Johansson är i skaparfarten – utmärkta brukssånger som varje lovsångsledare inom kyrkan borde snegla på och lyfta in delar av. Detta är sånger att lyssna till likväl som sånger att sjunga.

Sorgen och kärleken är en gåva till kyrkan och dess folk. Det är bara att ta emot och lyssna med stora öron och sjunga med för full hals.

[ “Sångerna på skivan är mitt tack till Gud” ]