Kultur

Tänk om Ukraina valt civil olydnad i stället för militärt motstånd

Magnus Malm: ”Jesus är en viktigare ledstjärna än demokrati och nationsgränser”

“Vad hade hänt om världens kristna helt enkelt beslutade att inte döda varandra? Det hade antagligen haft en dramatisk effekt på kulregnet i Ukraina, där ortodoxa bröder strider på båda sidor”, skriver Magnus Malm i en kulturessä.

Det hände sig under kalla krigets dagar att Daniel Berrigan besökte en kyrka i södra USA. Den amerikanske jesuiten, poeten, fredsaktivisten och retreatledaren höll ett föredrag om att följa Kristus i kapprustningens skugga. Budskapet väckte starka känslor och en kvinna utbrast till slut:

“Men Mr. Berrigan, om vi gör som ni säger kommer ryssarna hit och ockuperar USA!”

Varpå Berrigan svarade på sitt lugna och lågmälda sätt:

“Herren Gud har aldrig lovat att vi alltid ska få leva i en demokrati, men han har sagt att vi alltid ska leva som kristna”.

Och nu, när ryska tanks återigen har rullat in över ett annat lands gränser och alla tycks kasta sig i kärnvapenmakten Natos famn för att få skydd – vem kan ta Berrigan på allvar? Det är OK att hylla ickevåld när freden tycks självklar och mullret från bomber och stridsvagnar verkar ha tystnat för gott i vår del av världen.

Nu när kriget är tillbaka och “det militärindustriella komplexet” som general Eisenhower kallade det, rasslar i gång med nya miljardsatsningar, då känns det väldigt frestande att diskret vika ihop fredsmanifestet och återvända till realismen.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Antag för ett ögonblick att Ukraina inte hade gjort militärt motstånd. Vad hade hänt?

Först kan vi konstatera vad som förmodligen inte hade hänt. Ingen hade blivit dödad. Inga barn hade skilts från sina pappor. Ingen hade blivit tvungen att fly. Inga hus, skolor, sjukhus eller andra byggnader hade krossats. Matpriserna hade inte rusat i höjden i Afrika. Klimatsatsningarna hade inte tvingats gå på sparlåga. Den stora veteskörden i Ukraina hade inte hotats. Och. Så. Vidare.

Antag också att Ukraina och dess häpnadsväckande modiga folk beslutsamt hade gått in i långvarig kamp av civil olydnad eller “icke-samverkan” som Gandhi kallade det, för att i praktiken göra Ukraina ostyrbart för de ryska ockupanterna. Jag tänkte på det när jag läste vetenskapsjournalisten Richard Swartz artikel om hur Ryssland krossade Prag-våren med sina stridsvagnar 1968 (DN 27/3). Tjeckerna gjorde inte militärt motstånd, efter sin reformvänlige ledare Dubceks vädjan. Han ersattes av lydigare quislingar och landet “normaliserades” under sovjetväldet. Swartz konstaterar:

“En total kapitulation? Kanske. Men också en vardag med ett slags civilt motstånd à la Svejk som obönhörligt urholkade diktaturen. Som ett korthus störtade den samman på några få dagar hösten 1989. Det är sant – livet fram till dess hade inte varit heroiskt. Privat bekvämlighet hade varit viktigare än frihet och moral, ett faktum som på den Gyllene Bägaren betalades med uppgiven anpassning och ett slags inre stumhet. Där hade vi suttit utan skräck och rädsla, fast också utan värdighet.

Men vad som på ytan sett ut som samtycke dolde en insikt som förenade oss alla: med invasionen hade en nollpunkt nåtts. Efter den hade ingen minsta förhoppning om att här fanns något att rädda eller bygga vidare på. Den ryska realsocialismen gick inte att reformera, bara att rivas ner och städas ut.”

Så långt det realpolitiska resonemanget.

Som kristen kompliceras (eller förenklas!) frågan genom det faktum att jag har valt att följa Jesus från Nasaret. För mig är det, som Berrigan säger, en ännu viktigare ledstjärna än demokrati och nationsgränser. Det betyder inte att jag som kristen har rätt att ifrågasätta Ukrainas rätt att ta till vapen mot angripare, eller kräva svensk avrustning. De första trehundra årens icke-våldsprincip för den kristna kyrkan handlade inte om att försöka avveckla den romerska krigsmakten, utan om att försöka följa Jesus så trovärdigt som möjligt.

Vad hade hänt om världens kristna helt enkelt beslutade att inte döda varandra? Det hade antagligen haft en dramatisk effekt på kulregnet i Ukraina, där ortodoxa bröder strider på båda sidor.

Vad hade hänt om de som använder ordet “kristen” i politiska sammanhang inte kopplade loss det från Kristus? I decembernumret 1980 av tidningen Nytt Liv annonserade KDU under rubriken “Kom med i kampen du också” bland annat följande:

“KDU arbetar bland annat för:

  • Fortsatt nej till kärnkraft …
  • Sänkning av försvarskostnaderna med fem procent årligen samt omrustning till civilmotstånd (icke-våldsförsvar)
  • Livskvalitet i stället för ökad konsumtion …
  • Internationell solidaritet (ny ekonomisk världsordning och ökning av svenskt u-landsbistånd på bekostnad av försvarskostnaderna).”

I januari 2015 twittrade KDU:s ordförande från Folk och försvars konferense i Sälen: “Pacifism större hot än kärnvapen”. Finns det något exempel på ett mer radikalt sidbyte i svensk politikhistoria? Kanske visar exemplet på det omöjliga i att göra partipolitik av evangeliet. Det går helt enkelt inte att tillämpa genom allmän lagstiftning. Varje gång någon har försökt göra världen mer kristen på det sättet har kyrkan blivit sekulariserad.

Det enda Jesus tycks förvänta sig är att de som följer honom tar hans ord på allvar. Som han säger när han står ansikte mot ansikte med den romerska ockupationsmakten: “Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av ett annat slag.”

Avgörandet fälls när de religiösa ledarna till slut erkänner vem som är deras egentlige herre: “Pilatus frågade: ‘Ska jag korsfästa er kung?”. Översteprästerna svarade: ‘Vi har ingen annan kung än kejsaren’. Då utelämnade han Jesus åt dem till att korsfästas.”

På korset besegras de onda makterna, inte genom vad Jesus gör utan genom vad han avstår från att göra. Liksom Saurons välde krossas i Sagan om ringen, inte genom arméernas heroiska kamp utan genom att maktens ring kastas i Domedagsklyftan. Det finns mycket att meditera över när vi nu närmar oss påsken. Kanske Dag Hammarskjölds ord från ett tal i Virginia 1956 kan ge viss vägledning:

“Alla vet vi att folk som drivs av fruktan kan komma att handla mot vad andra betraktar som deras eget intresse. Vi vet att när folk är rädda, kan de till och med handla mot vad som i grunden är deras egen vilja … Det är när vi alla tar det säkra före det osäkra som vi skapar en värld av yttersta osäkerhet. Det är när vi alla tar det säkra före det osäkra som den inbillade ödesbestämdheten blir vårt öde. Det är endast i ‘modets mörka skugga’ som förtrollningen kan brytas.”

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig