Tydligt att vårt medvetande pekar mot Gud

Trots neurovetenskapens ansträngningar har ingen forskare hittills lyckats “hitta” medvetandet. I boken Finns Gud? argumenterar Mats Selander och Joachim Arting för att det är ett bevis för Guds existens. Lapo Lappin har läst.

Titel: Finns Gud? Om medvetandet som argument för Guds existens

Författare: Mats Selander och Joachim Arting

Förlag: Apologia (172 sidor)

Genre: Filosofi

Det senaste bidraget i Apologia förlags bokserie Finns Gud? bär underrubriken Om medvetandet som argument för Guds existens. I bokens första del undersöker författarna Mats Selander och Joachim Arting vad den samtida filosofin har att säga om medvetandet, för att i den andra delen visa hur vårt medvetande kan förstås som ett gudsbevis.

Att ge en rättvis (och begriplig) överblick av de olika strömningarna inom medvetandefilosofin är ett ambitiöst projekt i sig, men Selander och Arting lyckas ge en tydlig och pedagogisk inledning till svåra frågor.

Läsningen kan dock fortfarande bli ganska krävande. Medvetandefilosofin är nog en av de allra svåraste grenarna att sätta in sig i för den som saknar filosofisk skolning. För det första är det inte ovanligt att tappa bort sig i krångliga logiska resonemang. Man undrar ibland om man egentligen är tillräckligt intelligent för att förstå sig på alla kniviga distinktioner.

Men det finns även det motsatta problemet: mer än något annat område i filosofin finns det gott om åsikter som är rent av knäppa. Exempelvis påstår vissa tänkare att atomerna i din kaffekopp har ett inre liv. Andra hävdar att de själva saknar ett inre liv: att de i själva verket är zombies som beter sig som medvetna människor, men egentligen inte har några upplevelser alls. (Man börjar då undra om det snarare är filosoferna som inte är särskilt smarta.)

Medvetandets relevans för Gudsfrågan blir snabbt uppenbar i boken. Frågan om medvetande är en ovanlig fläck i den sedvanliga berättelsen om vetenskapens segertåg. Inom alla sfärer, får man ofta höra, har vetenskapen förklarat bort det som ansågs vara “övernaturligt” i rent naturliga termer. Förutom när det kommer till det mänskliga medvetandet. Trots neurovetenskapens ansträngningar har ingen forskare hittills lyckats “hitta” medvetandet.

Materialismen håller på att rasa samman. I dess ställe utgör teismen ett spännande alternativ som faktiskt kan göra rättvisa åt medvetandet.

Och det kommer de inte heller göra. Medvetandet är något subjektivt: det är min förmåga att uppleva från första-person-perspektivet. Mitt medvetande är bara mitt; ditt är bara ditt. Vetenskapen, däremot, arbetar med objektiva företeelser, ting i världen som den betraktar ur ett tredjeperson-perspektiv. Det finns alltså ett glapp mellan det som vetenskapen beskriver (som neuroner och molekyler) och den mänskliga upplevelsen av världen. Upplevelsen i första person är någon helt väsensskilt från det som vetenskapen beskriver.

[ Filosofer brottas med etikens grundvalar ]

Här ser författarna sin öppning: vetenskapen kan inte överbrygga glappet. Men Gud kan det. Att medvetandet inte är något materiellt är oacceptabelt för materialister, som tror att allt som finns i världen måste vara uppbyggd av materia. Men det rimmar väl med en teistisk världsbild, som trots allt menar att Gud är just ett sådant immateriellt medvetande. Gud, anser författarna, är en bättre förklaring till medvetandet än en materialistisk förklaring.

Selander och Arting lägger fram ett flertal argument som tar fasta på olika aspekter hos medvetandet och leder oss vidare till att Gud verkligen existerar. Argumentationen är noggrann och stundvis mycket övertygande. Någon som möjligen saknas är en beskrivning av sättet på vilket Gud “förklarar” medvetandet och dess koppling till den materiella världen. Hur gör han exakt?

I slutändan visar den fjärde volymen av Finns Gud? att materialismen håller på att rasa samman. I dess ställe utgör teismen ett spännande alternativ som faktiskt kan göra rättvisa åt medvetandet. Detta i sig utgör inte – som författarna verkar mena – en slutgiltigt seger för den teistiska världsbilden. Valet mellan världsbilder kan inte avgöras på grund av huruvida de kan förklara ett enskilt fenomen eller inte. Många faktorer måste vägas in. När detta görs, däremot, är det faktum att vårt medvetande pekar på Gud knappast obetydligt.

[ Biologiska förklaringar duger inte som svar på filosofiska frågor ]