Oskyldigt anklagad utestängs från kristen gemenskap i Jakten

Erik Ehn är genial som den oskyldigt anklagade Lucas vars liv slås i spillror i elegant iscensatta “Jakten” på Stockholms stadsteater. När Lucas vrålar i förtvivlan över att ha utestängts från den kristna gemenskapen tränger smärtan in på djupet.

Det är ett vågspel att dramatisera Thomas Vinterbergs briljanta film Jakten. Men sådana farhågor försvinner likt dimrök när den nattsvarta ridån går upp. En intelligent öppning likt en varningssignal får publiken på helspänn. Den visar vilka fruktansvärda följder en flod av hat och hot från den så kallade folkdomstolen kan få.

Erik Ehn – som lockats från Dramaten till den komplexa rollen som förskolläraren Lucas – bär fram dramat som en innerlig bön om medmänsklighet och förnuft. Denne aktör är härligt nog också en lagspelare. Han ställer sig inte i vägen för resten av ensemblen.

Eirik Stubö, som nyss gjort succé på Folkoperan med Norma och Tiden är vårt hem på Stockholms stadsteater, visar återigen vilken skicklig och lyhörd regissör han är. Berättelsen om den skoningslösa jakten på en människa har en sakral grundton som förhöjer det till ett ödesdrama. Andra akten är mästerlig.

Agerandet sker både tätt inpå publiken och likt rop på långt avstånd. Som brukligt låter Eirik Stubö scenen vara närmast barskrapad – antagligen för han vill vara säker på att fokus hamnar på skådespelet och texten.

Samtidigt är Jakten estetiskt tilltalande. Agerandet utspelas ofta mot en filmad svartvit bakgrund. Där framträder förskolan Lukas jobbar på, de ståtliga djur jaktlaget han ingår i vill skjuta, och byns matbutik som han blir utkastad från. I den vackra försoningsscenen faller snön som ett reningsbad över ett lekfullt kollektiv medan David Bowies “Heroes” stiger mot rymden.

Exceptionellt utformat är det filmade partiet från julandakten i kyrkan med Sven Ahlström som präst och en ljuvlig barnkör.

Exceptionellt utformat är det filmade partiet från julandakten i kyrkan med Sven Ahlström som präst och en ljuvlig barnkör. Det tar helt över scenen och plötsligt är skådespelarna i salongens bänkrader. Lucas stämma dånar mot publiken – som får utgöra församlingen. Han kräver upprättelse men ingen nåd ges.

Kontrasten från när Lucas stillsamt träder in i berättelsen är enorm. Då är han en lycklig man med en utstrålning kvinnor lockas av. Han trivs i det lilla lantliga samhälle där han alltid bott, gillar att jobba med barn och gläds åt att exfrun har gått med på att sonen ska få vara hos honom över julen. Lucas ingår även i ett sammansvetsat kompisgäng som festar och jagar ihop.

Som en blixt från en klar himmel sker det ofattbara. Lucas påstås ha förgripit sig sexuellt på ett barn på förskolan. Föreståndaren hävdar att barn inte kan ljuga och får önskvärt medhåll av en psykolog. Denne ställer idel ledande frågor till flickan, vilka hon väluppfostrat nickar ja på. Lise Wulff gör en mycket fin insats som flickan.

Lucas stängs av från jobbet och föreståndaren kallar till föräldramöte för att berätta om övergreppet, som det nu anses bevisat att han begått. Trots att föräldrarna känner Lucas och flera nog innerst inne tvivlar på hans skuld gör grupptrycket att de dras med i hetsjakten. Även bäste vännen Theo smittas av hysterin och frun leder mobben: “Det är ju vår dotter som drabbats!”

Snart växer det påstådda brottet till att Lucas har antastat en lång rad barn i sin källare. En källare som hans hus inte ens har. Lukas blir en paria och riskerar att förlora livsgnistan. När polisen för bort Lucas ser byborna det som att han är dömd. Att han rentvås ändrar inte deras inställning: ”Han är en sexdåre och ska frysas ut”. Någon dödar som straff hans älskade hund – på premiären spelad av charmfulla Dansa.

Sonen – trovärdigt och ömsint spelad av Björn Mosten – försöker desperat förklara att hans pappa självfallet är oskyldig. Men ingen utom hans gudfar, som dyker upp för att fixa den traditionsenliga julfesten, ställer sig på försvarssidan. Den jovialiske Bruun bagatelliserar dock anklagelserna: ”De där dumheterna lär snabbt blåsa över”.

Att Lucas förmår vända andra kinden till och förlåta de som förföljt honom med hat och hot är remarkabelt och underbart.

Vändpunkten – när Theo medger att han vet att Lucas talar sanning – blir tyvärr i denna föreställning till skillnad från i filmen ganska otydlig. Det är även ett minus att ensemblen är så liten. På så vis går det inte att forma ett kamratgäng eller ett föräldramöte. Men regissören vill förmodligen skapa stillhet och andrum.

[ Debatt: Att konsumera porr är egentligen ett uttryck för längtan efter närhet ]

Att Lucas förmår vända andra kinden till och förlåta de som förföljt honom med hat och hot är remarkabelt och underbart. Dessvärre är inte alla bybor övertygade om att Lucas är oskyldig och en av dem beslutar sig för att hämnas.

Jakten har ett livsviktigt tema och Erik Ehns rollprestation parat med en ödesmättad visuellt spännande berättarstil gör den till en mycket stark teaterupplevelse.

[ Frikändes från mord - bad om att få ta sitt straff ]

---

Fakta: Jakten av Tomas Vinterberg och Tobias Lindholm

• Scen: Kulturhuset, Stockholms stadsteater.
• Regi: Eirik Stubö, som också står för bearbetning tillsammans med Cecilia Ölveczky.
• I rollerna: Erik Ehn (som Lucas), Björn Mosten, Henrik Norlén, Sofia Ledarp, Johannes Kuhnke, Lisette Pagler med flera. Även barn medverkar – som den lilla flickan Klara och Theos och Agnes son Torsten. Dessutom har hundar likt Dansa en viktig uppgift.
• Scenografi och kostym: Erlend Birkeland.
• Videodesign: Annie Tådne.
• Ljus: Ellen Ruge.

---