Min vackra stjärna är en annorlunda road movie, där utgångspunkten är ett olagligt sökande efter adoptivföräldrar till en nyfödd pojke. Av detta lyckas regissören Hirokazu Kore-eda skapa en varm och empatisk film, med människans behov av gemenskap och tillhörighet i centrum.
Med människan i centrum. Ett uttryck vi ser överallt – det används i allt från vårdpolitik till stadsplanering – och därför kan det kännas lite uttjatat och ihåligt. Men det kommer ändå för mig när jag ser den japanska filmregissören Hirokazu Kore-edas Min vackra stjärna. För är det någonstans uttrycket verkligen passar, är det som beskrivning av hans filmer. Oavsett berättelse och sammanhang är det människorna och relationerna som är det centrala för Kore-eda. Han är en sällsamt empatisk filmskapare som inkännande skildrar hur det är att vara människa.
Särskilt intresserad är han av vårt behov av gemenskap. I film efter film utforskar han vad som egentligen är en familj; om vi kan hitta andra gemenskaper när den biologiska familjen saknas eller sviker. “Familj är ett väldigt komplext begrepp som inte kan definieras med ett ord”, säger han i en intervju. “Det är ett begrepp jag ständigt återkommer till och ifrågasätter inför mig själv.”
Vi har sett det här utforskandet i filmer som Sådan far, sådan son, Efter stormen, Systrarna och Shoplifters – flerfaldigt prisbelönad och en stor bioframgång i Sverige – och det fortsätter i hans nya film Min vackra stjärna. Filmen erhöll Ekumeniska Juryns pris vid Cannesfestivalen och en av de medverkande, Song Kang-ho, fick priset för Bästa skådespelare.
Berättelsen utspelar sig i Sydkorea och vi möter den unga ensamstående mamman So-young som lämnar sin nyfödda son i en så kallad babybox vid en kyrka i storstaden Busan. Det omdiskuterade fenomenet babybox – som nu även fått spridning i USA – innebär en möjlighet att anonymt lämna ifrån sig sitt nyfödda barn, så att det kan få ett nytt hem.
Dong-Soo arbetar som volontär vid kyrkans barnhem. Tillsammans med sin vän, tvätteriägaren Sang-hyem, stjäl han So-youngs barn för att försöka sälja det på den svarta adoptivmarknaden.
Men när So-young ångrar sig och återvänder, förstår hon vad som hänt. För att undvika upptäckt och polisanmälan erbjuder de henne att följa med i sökandet efter lämpliga föräldrar, vilket hon accepterar. Vad de inte vet är att de bevakas av två poliser som hyser misstankar om den olagliga verksamheten.
Den ömhet Kore-eda och hans skådespelare så uppenbart känner för sina filmfigurer smittar av sig.
Det hela utvecklar sig till en minst sagt annorlunda “road movie”, där även en föräldralös pojke vid namn Hae-jin kommer med på resan. Så mycket mer ska inte avslöjas om den ganska komplicerade, men ändå lättillgängliga, historien. Men som vanligt är det lätt att trivas med Kore-edas lite kantstötta människor. Den ömhet han och hans skådespelare så uppenbart känner för sina filmfigurer smittar av sig.
Ofta får jag känslan av att Kore-eda egentligen hade tänkt berätta något annat, men i takt med att han närmar sig människorna i historien bleknar mycket runtomkring dem och ramberättelsen blir främst en möjlighet att lyfta vårt ständiga sökande efter kärlek, mening och tillhörighet. För Kore-eda är inte en samhälls- och samtidskommenterande filmskapare av sedvanligt snitt, hans fokus är ett annat.
Att huvudpersonerna i Shoplifters försörjer sig på att stjäla är inget han moraliserar över, han är mer intresserad av varför de tvingas stjäla – och framför allt hur de utifrån sina förutsättningar lyckas skapa ett hem och en gemenskap, en familj. Och trots upplägget i Min vackra stjärna ger han sig egentligen inte – som man skulle kunna tro och en del kanske väljer att tolka det – in i debatten om adoptioner, abort eller babyboxar. Än en gång sätter Kore-eda människan i centrum. Han bjuder in oss till att lära känna, känna med och identifiera oss med en rad personer som vi ytligt sett kanske inte har mycket gemensamt med. Och han lyckas. Igen.
Hirokazu Kore-eda säger själv att han ser filmen som en bön, en förhoppning.
Hirokazu Kore-eda säger själv att han ser filmen som en bön, en förhoppning. Den tanke och önskan som genomsyrar filmen är att ingen människa – barn eller vuxen, önskad eller oönskad – ska behöva känna att det varit bättre att inte ha blivit född.
“Min vackra stjärna” är som film svår att kategorisera; den bjuder på såväl spänning som feel good och lämnar en tydlig eftervärme. Den replik som framför allt lever kvar i mig är den enkla och innerliga frasen: “Tack för att du föddes.”
[ Årets stora julfilm ser likheter mellan en Ufo-förening och en kristen församling ]
---
Fakta: Filmen “Min vackra stjärna”
- Manus och regi: Hirokazu Kore-eda
- Genre: Drama
- Medverkande: Song Kang-ho, Dong-won Gang, Ji-eun Lee med flera
- Biopremiär: 9 december 2022
- Betyg: 4
---
