I diktsamlingen ”Stränder in mot ljuset” har Libris förlag samlat ett stort urval av Ylva Eggehorns andliga lyrik. För Dagens recensent Evelina Lundkvist blir dikterna både ”en drabbande slägga och en behaglig doft som dröjer sig kvar långt efteråt”.
Titel: Stränder in mot ljuset
Författare: Ylva Eggehorn
Förlag: Libris
Genre: Lyrik
När jag läser Ylva Eggehorns dikter blir det tydligt: ord är kraftfulla och kan öppna inre dörrar precis var som helst och när som helst. Därför sitter jag med Stränder in mot ljuset i hand på den dammiga läktaren och gråter stilla medan min dotter galopperar på hästen i manegen. Det hade kunnat vara av stolthet över henne som tårarna kom, men i dag är det för att jag känner mig sedd och hörd, som av en vän, bland sidorna i en bok.
Libris redaktion har gjort ett gott värv när de samlat femtio år av Ylvas andliga dikter och psalmer, blandat dem och satt dem i nytt sällskap. Texterna från olika årtionden, med sina skilda språk och bilder, de korta stillsamma kärnfulla, likväl som de långa lekande sjungande, ger varandra utrymme. Det är just dessa olikheter som förhöjer läsningen och ger varje alster möjlighet att lysa lite extra. Kudos också till deras val av formgivare, Lotta Kühlhorn, som klätt Stränder in mot ljuset vackert och varmt i mönster.
Det finns många anledningar till att Ylva Eggehorns röst i dikt, psalm, roman, andakt och radio är älskad. En av dem måste vara för att hon formulerar sig kring den mänskliga erfarenheten på ett sätt som överbryggar skillnader i ålder, kön, politisk tillhörighet och tro. Hon skriver fram sinnligheten i oss alla: vi lever ett med våra kroppar. Doften av bröd som värms på heta stenar, sammanbitna tänder, en fisk som ritas i imman på pendeltågets fönster.
Ylva gör också plats för hela känslolivet: även om ljuset och hoppet är ständigt närvarande vänner i verserna tröstar hon varken bort sorgen, eller väjer för det spruckna och mörka hos oss människor. Den Gud som framträder i texterna har också kropp, sinnen och känslor. Han är aldrig passiv, alltid personlig oavsett om han blir synlig som föräldern med fotot av sitt barn i en varm ficka, den stönande älskaren, som Jesus med sina sår eller som någon av oss när vi ger påtände Conny en helig kram utan egenintressen. Känner läsaren den Guden tror jag att klangbotten för Eggehorns poesi djupnar. Gör man det inte: kan man annat än att bli nyfiken på en Gud som kommer så nära?
Även om jag läst flera av Ylva Eggehorns verk tidigare finns fortfarande mycket som är och känns nytt för mig. Ylva-tonen och hennes rytmiska fraserande är omisskännlig:
”På väg till Sörängen /Vart jag än går i din sommar: /Försoning i dina spår. /Ängsullens vita nystan i dunklet /och lysmaskens gröna tråd /och körsbären mognar hemligt: /allt /är en väv av nåd /där man går. /Smörblommor överröstar /smärtans ensamma strån. /PS 90:14″
Det enda jag saknar i Stränder in mot ljuset är att i registret kunna läsa namnet på samlingen där dikten först är publicerad. På så sätt skulle jag, om jag gillade något särskilt alster, lätt kunna söka upp boken på ett bibliotek eller en bokbörs och få läsa fler från samma tid. Det enda jag hade kunnat vara utan är det urval av dikter som Eggehorn inte skrivit, men översatt. Även om översättningskonsten är sådan att den kräver sin poet för att den ska spegla originalet så saknar de dikterna hennes egen särprägel. Men något ska väl få växa på en.
Om du behöver öppna dörrarna till några inre rum, få andlig spis eller kanske fnissa eller gråta en stund så kan jag varmt rekommendera den här poesisamlingen. Dikterna kan vara både en drabbande slägga och en behaglig doft som dröjer sig kvar långt efteråt.
