En vägvisare till skrivglädje

Titel: Pennvässaren. Om skrivande på lek och allvar.

Författare: Alva Dahl.

Förlag: Morfem (118 sidor).

Genre: Sakprosa.

Penna eller padda? Debatten rasar. Men skriva bör man annars dör man. Eller?

Nja, det är kanske en överdrift. Men konsten att skriva är starkt efterfrågad, och det av goda skäl som knappast behöver utvecklas här.

Därför har också böcker om skrivandets hantverk en marknad.

Nu har det kommit ännu en, av Alva Dahl. Författaren är en prisad ordkonstnär som skriver utifrån sin kristna livssyn. Hennes bok ”Längtans flöde” har kallats en blivande andlig klassiker.

Resultatet av hennes mödor är denna gång en behändig bok i fickformat (om man har en hyfsat rymlig ficka). Fokus ligger på själva skrivprocessen, och författarens tydliga ambition är att locka till lekfullhet och arbetsglädje.

Pennvässaren är ett fynd för alla som gillar att skriva, eller måste skriva i en given yrkesroll. Även journalisten på en dagstidning som producerar nyheter under stark tidspress har en del att hämta i författarens allmänna råd.

Men jag uppfattar boken som riktad främst till den som skriver längre texter och har tid på sig att arbeta och arbeta om, gärna i dialog med andra. Tipset att låta en text ligga på jäsning någon vecka och sedan knåda den på nytt är knappast något för de snabba nyheternas servitörer.

För den som har bokdrömmar eller arbetar med andra skrivprojekt ger Alva Dahls erfarenheter som författare, redaktör och utbildare däremot mycket god vägledning. Inte minst därför att hon i sina exempel vågar berätta om egna problem och misslyckanden.

En prestigelöshet som även speglas i rådet till den som har svårt att sätta punkt, en inte alldeles ovanlig åkomma.

”En förutsättning att släppa taget är att acceptera att texten inte är fullkomlig”, skriver hon.

Pennvässaren är inte en fullkomlig bok, men Alva Dahl inspirerar den som riskerar att tappa modet inför sin skrivuppgift och tillhandahåller en välfylld verktygslåda för den som vill lära sig ett gediget hantverk.

Det är gott nog.

[ Alva Dahl: I bönen är vi alltid förenade ]