Mogen vägvisare i en tid när åsiktslinjerna skär genom frikyrkorna

Nya vägar för världens skull är sammantaget ett moget och matnyttigt dokument. Boken visar på vägar mot andliga fördjupning, teologisk kvalitetssäkring och ett starkt samhällsengagemang, skriver Birger Thureson i sin recension.

Den 3 februari 2012 släpptes en bomb på Dagens debattsida. “Frikyrkligheten bar inte hela vägen” var rubriken på en text, författad av Sigfrid Deminger, som bland annat varit rektor på Örebro Missionsskola och föreståndare för Betlehemskyrkan i Göteborg. Med andra ord en central person i frikyrkovärlden.

Förtunning av tron och dess uttryck, ett ytligt gudstjänstliv där bibeltexterna fått en undanskymd plats, brist på vördnad. Så löd delar av Demingers dom. “Ingenting tycks heligt längre. Människor och deras framträdanden står i centrum”, skrev han. Kanske, menade han, har frikyrkligheten gjort sitt. Gjort viktiga insatser i det flydda, men nu spelat ut sin roll.

Bomben briserade förstås inte oförmärkt. Under en period bågnade Dagens debattsidor av kommenterande inlägg. Deminger fick både medhåll och mothugg. Mest det senare.

När jag läser Nya vägar för världens skull (Libris) så känns boken som en senkommen förlängning av den debatten, men nu i form av ett mer ödmjukt samtal och ett gemensamt sökande efter framtidsvägar.

Den väckelserörelse, som under 1800-talets senare hälft var med och lyfte ett nedsupet och fattigt Sverige och banade väg för demokratin, utgör frikyrklighetens rotsystem. Ur den växte de trossamfund, som utgör en del av civilsamhället. Och som nu söker sin identitet i en turbulent tid, och de farbara vägarna framåt.

Hur förnyar man församlingslivet och anpassar det till en ny tid utan att förlora centrala delar av väckelsens arv? Det finns mycket att lära av dem som gick före. När 1800-talets folkväckelse bröt fram fanns det ingen frikyrka att rädda. Bara människor. Hängivenhet för det uppdraget förändrade Sverige och påverkade världen. Nog är det tänkvärt.

Rädda frikyrkan är ingen bra paroll. Rädda människor är en bra paroll. Det är inte oviktigt var man lägger fokus. Dalande medlemssiffror är varningssignaler, men utlöser de panik kan det gå riktigt illa. I synnerhet om försöken att vända den negativa medlemstrenden inte tar sin utgångspunkt i teologisk reflektion och finner vila i förtröstan på Andens verk.

“Måttet på en framgångsrik församling är inte i första hand om man drar till sig många personer. Målet för en kristen församling är att återspegla Kristus och hans radikala kärlek, och det är när sådan kvalitet finns i gemenskapen som församlingen blir attraktiv och kan växa i antal. Kvalitet måste komma före kvantitet.”

Så skriver Klas Eriksson från Equmeniakyrkan. Jag stryker under med tjocka streck – det här är ett av många passager i boken som jag gärna återvänder till.

När Mattias Neve skriver att vi måste tränga djupare i strävan efter förnyelse än att i första hand söka efter nya verksamhetsformer och modeller, så är det en vägvisare som pekar åt samma håll. Bort från tron på snabbfix, mot det centrum som handlar om efterföljelse.

[ Salta bitar från Demingers skafferi ]

Det är mycket som bänder och bryter i svensk frikyrklighet i dag. Det finns olika syn på livsstilsfrågor. Det är inte längre självklart, varken i bildlig och bokstavlig betydelse, att unga sjunga med de gamla. Åsiktslinjerna går inte mellan samfunden, utan skär rakt igenom dem.

Josefine Arenius frågar retoriskt: “Är den bästa lösningen att varje generation får forma sin typ av gemenskap, eller finns det något gott och omistligt i att vilja bygga tillsammans över generationsgränserna.” Hon förordar samling kring det centrala. “Kan vi inte hålla fast vid att Jesus är enda vägen till Gud, men också att Jesus möter oss på olika sätt och att tron tar sig olika uttryck?”

En förändring inom frikyrkligheten som Ulrik Josefsson och Emma Rudäng fångar upp är öppningen för mer kontemplativa traditioner och liturgiska uttryck, som tidigare avfärdats som högkyrkliga eller rent av katolska. Den kristna traditionens skattkammare byggdes inte av 1800-talets väckelsepionjärer. Grunden lades långt tidigare. Vad gör vi med denna sanning?

Nya vägar för världens skull är sammantaget, trots oundviklig spretighet med tanke på många medverkande och skiftande ämnen, ett moget och matnyttigt dokument. Boken visar på vägar mot den andliga fördjupning, teologiska kvalitetssäkring och det starka samhällsengagemang, som Sigfrid Deminger efterlyste i sin debattartikel i Dagen för drygt 11 år sedan.

[ Lennart Hambre: Vad kan man förvänta sig av frikyrkan i framtiden? ]

---

Nya vägar för världens skull

Fullständig titel: Nya vägar för världens skull – förändringsarbete i frikyrkliga församlingar

Redaktörer: Carl-Henrik Jaktlund, Mattias Neve och Emma Rudäng.

Förlag: Libris (331 sidor).

Genre: Teologi.

---