“En broder sa till Abba Antonius: “Be för mig.” Abban sade till honom: “Varken jag eller Gud har förbarmande med dig, om du inte själv bjuder till och ber till Gud.”
Utifrån ökenfädernas kärva tänkespråk vill EFS-prästen Magnus Tunehag ta med sig läsaren på en vandring genom fastetiden. Bokens huvudtitel Du förde mig ut i frihet är en träffande formulering av det jag uppfattar som syftet med den vägledning författaren vill ge.
För oss som inte är så bevandrade i den tidiga kyrkans litteratur är det en hjälp att först läsa uppslagsdelen i slutet av boken. Där blir de ökenfäder och ökenmödrar som citeras kort presenterade: de är eremiter, asketer och munkar som från 300-talet och framåt levde i öknarna i Palestina, Syrien och Egypten.
Boken innehåller 36 avsnitt, ett för varje dag i fastan utom för söndagarna. Varje avsnitt inleds med korta, kärnfulla och inte alltid så lättillgängliga tänkespråk från kyrkofädernas liv. Sedan följer författarens tankar kring och förslag till tillämpningar av de nästan 2000-åriga utsagorna. Varje avsnitt avslutas med en kort bön. “Vi får oumbärliga redskap för att röra oss från ett liv präglat av rivalitet till ett liv öppet av medkänsla för allt levande”, skriver Peter Halldorf i bokens förord. Jag håller med. Ska läsa den igen i lugnare tempo under fastan.
Ärendet och budskapet i Magnus Tunehags bok är inte alltid lättsmält men hela tiden tankeväckande och ibland besvärande utmanande. Den fastevandring han inbjuder till kan bli en själavårdande kur som vänder sig till läsarens förnuft och personliga ansvar, mer än till känslolivet. Där man själv också får bjuda till.
[ Magnus Tunehag: Det var ju en egoboost att stå där och se att “nu händer det ]
Författare: Magnus Tunehag
Titel: Du förde mig ut i frihet – En vandring med ökenfäderna genom fastan
Förlag: Libris
Genre: Teologi
