Kultur

Viktigt bidrag till historieskrivningen om transvården

Elisabeth Sandlund har läst “Ånger” av Carolina Jemsby och Karin Mattisson.

Boken Ånger bygger på Uppdrag Granskning-dokumentären Tranståget och berättar om barn som ångrat sin könskorrigering. Elisabeth Sandlund tycker att det är omskakande läsning.

Den medicinska vetenskapens historia vimlar av framgångssagor. Vetenskapliga upptäckter och nya behandlingsmetoder har räddat oräkneliga människoliv, som i tidigare skeden gått till spillo. Men allt är inte klang och jubel, inte heller i vår tid. Misslyckanden kan ha många orsaker. Men ett är säkert. När läkarna frångår den grundläggande principen att vården ska ges i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet öppnas ett svart hål av risker. Och den som drabbas är förstås i första hand patienten men också, alldeles särskilt när det gäller barn och unga, närstående.

På detta är transvården i Sverige ett sorgligt exempel. Antalet barn och unga, framför allt flickor, som upplevde att de var födda i fel kropp och behövde ”könskorrigering” började öka dramatiskt för något decennium sedan. Kliniker inrättades där utgångspunkten var att bejaka patientens uppfattning och att erbjuda hormonbehandling först för att stoppa puberteten och sedan för att åstadkomma ett könsbyte och förbereda kirurgiska ingrepp. Föräldrar som ställde frågor om det rimliga i processen och som pekade på att deras barn hade andra diagnoser som fick dem att må dåligt hotades med orosanmälningar till de sociala myndigheterna eftersom de uppgavs inte vilja sitt barns bästa.

Kritik framfördes under 2010-talet på olika håll, även i Dagens spalter, men avfärdades ofta med förakt och sågs som uttryck för transfobi. När SVT:s Uppdrag granskning grep sig an ämnet med en första dokumentär 2019, Tranståget och tonårsflickorna, fick det dock stort genomslag. Journalisterna Carolina Jemsbys och Karin Mattissons Ånger har sin utgångspunkt i detta och i uppföljande tv-reportage.

I boken får vi möta några av dem som drabbats av vårdinsatser som inte gjort livet bättre utan som slutat i mänskliga tragedier. Det är upprörande och omskakande – men skildrat i saklig ton med, som det förefaller, goda belägg för de fakta som presenteras. Och berättelserna berör. Inte minst den om Leo, som vid tio års ålder förklarade för sina föräldrar att hen (ja, om det pronomenet ska användas någon gång är det väl här) i fortsättningen ville vara kille, inte tjej. Det ledde till en mångårig behandling inte bara med stopphormoner utan också med psykofarmaka när Leos mående inte förbättrades och slutade med en tonåring i en benskör kropp som hos en åldring.

Leo känner ånger. Och det gör också hans föräldrar som trodde att de gjorde rätt när de bejakade och stöttade sitt barn – och när de litade på läkarna som hävdade att behandlingen var riskfri och det enda som kunde få Leo att må bättre. Inom vården verkar det däremot vara si och så med ångern. Författarna har haft kontakt med läkare och annan vårdpersonal som rest frågetecken men modet att framträda och slå larm har saknats hos de mest involverade, trots att Socialstyrelsen gjort en total omsvängning och numera hävdar att riskerna med hormonbehandling av unga under 18 år överväger ”den möjliga nyttan”.

Sista ordet är inte sagt när det gäller transvården. Det är ingen djärv gissning att det kommer fler avslöjanden, fler som ångrar sig, fler som fått sina liv förstörda därför att de drogs med upp på ”tranståget”. Deras berättelser behövs. Men det är viktigt att det som hänt, inte bara i Sverige utan också i andra länder, granskas vetenskapligt inte minst för att i görligaste mån undvika att något liknande sker igen med andra förtecken på andra områden. Jemsby och Mattisson är inte forskare men ger ändå ett viktigt bidrag till den historieskrivningen.

Titel: Ånger – Ett reportage från transvården.

Författare: Carolina Jemsby och Karin Mattisson.

Förlag: Mondial (234 sidor).

Genre: Samhälle.


Fler artiklar för dig