Ledare

Kristen tro är inte en tradition bland andra

Varningsflagg behövs när religionsdialog blir synkretism, skriver Elisabeth Sandlund.

Onsdagens artikel på DN Debatt.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”. Så lyder rubriken till onsdagens artikel på DN Debatt, författad av prästerna i Stockholms domkyrkoförsamling med domprosten Hans Ulfvebrand i spetsen. Det är inte så väl att rubriksättaren på Dagens Nyheter skruvat till en formulering som inte har täckning i texten. Det är så illa att artikelförfattarna faktiskt menar precis detta. De har fel.

Den kristna kyrkans uppgift är inte att öppna för andra religioner. Dess uppgift genom alla tider, även år 2015, är att med kraft och tydlighet förmedla det budskap som kyrkans Herre gett den i uppdrag att sprida till ”alla folk”.

Självklart? Inte alls, när ledande företrädare för Svenska kyrkan kan tala om den kristna tron som en ”religiös tradition”, parallellställd och därmed möjlig att förena med, eller bytas ut mot, andra religiösa traditioner. Eller uppmana till reflektion tillsammans med företrädare för andra sådana traditioner över ”våra olika vägar till Gud och Guds olika vägar till oss.”

Den första av dessa gudstjänster, där en präst dialogpredikar med en imam, äger rum nästa söndag i Storkyrkan i Stockholm. Det är en föga djärv gissning att förkunnelsen knappast kommer att ta sin utgångspunkt i denna dags episteltext ur 1 Johannesbrevet där det talas om hur Guds kärlek uppen- barats för mänskligheten – genom att han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom, som försoningsoffer för våra synder. Det är ett budskap som är djupt hädiskt för varje rättrogen muslim men som för den kristne uttrycker trons kärna genom att sätta ljus på dess stjärna.

Saken blir inte bättre utan sämre av att den store ekumenen Nathan Söderblom lyfts fram som förebild. Det är rent oförskämt att påstå att den väg som domkyrkoförsamlingen slagit in på är i samklang med hans anda.

Förvisso kan vi inte veta hur Söderblom, om han levt i dag, ställt sig till en religionsdialog som tagit steget över till utsuddning av gränser och som riskerar att landa i synkretism. Vad vi definitivt vet är att Söderbloms ansträngningar gick ut på att förena världens kristenhet runt en gemensam bekännelse av Jesus Kristus som kyrkans herre och hela mänsklighetens frälsare. För detta förtjänar han att bli ihågkommen och hyllad, inte att förvandlas till ett slagträ i en debatt där han inte har möjlighet att säga sitt.

Mot att företrädare för olika religioner möts i samtal som präglas av ömsesidig respekt finns inget att invända. Att kristna, muslimer, judar och andra gör gemensam sak för att motverka hat, våld och förtryck i religionernas namn är av stor vikt i en tid när motsättningarna tycks hårdna.

Men alla sådana ansträngningar måste ske från tydliga utgångspunkter som med nödvändighet är radikalt olika och som kommer i konflikt med varandra. För kristen del vaccineras vi mot synkretism av Jesus själv när han proklamerar: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig