Ibland är det modigare att inte lämna - fast det skaver

Förändring kräver mod! Lämna det som inte förändras! Våga kasta dig ut i det okända! Ja, en del gånger är det verkligen så att förändring kräver mod i form av att lämna något gammalt bakom sig och kliva in i något nytt (en människa som riskerar att lida skada ska förstås alltid lämna). Men den andra sidan av myntet är att ibland kräver förändring modet att stå kvar.

I somras sommarpratade journalisten, medieprofilen och den tidigare Dagen-medarbetaren Emanuel Karlsten i Sommar i P1. Ett fint och skickligt utfört sommarprat, men en reflektion som dröjt sig kvar hos mig är hur enkelt Karlsten gång på gång beslutar sig för att gå vidare i protest.

“Jag vill inte lägga mer tid och kraft och tid på det här sammanhanget” säger han om sitt tidigare arbete på Dagen och “Ibland kan det kännas som att det bästa vore att få börja om från början igen. Att få bränna ner allt. Det är sammanfattande för mig. Mitt liv har styrts av otålighet. Jag har lämnat kyrkan men inte tron, mediehusen men inte journalistiken.”

[ Emanuel Karlsten: Kyrkan och medier har stora likheter ]

Jag tror vi är många som kan känna igen oss i otåligheten och att vilja mer, vidare eller förändring. Men om alla lämnar, särskilt de som är skickliga, vem står då kvar? Vem har tålamodet att lyssna in och strävsamt arbeta för förändring? För historien lär oss att också på det sättet sker utveckling.

Vem har tålamodet att lyssna in och strävsamt arbeta för förändring?

—  Felicia Ferreira

De som stått kvar vet vi kanske inte alltid lika mycket om. De har inte brutit mot något dramatiskt, skapat alternativ historia. Det är kanske de som valt att stanna kvar i en liten frikyrka på sin ort trots insikt om att det är ett förenklat sammanhang. Men det finns en grundton som slår an något viktigt kring att finnas i en lokal gemenskap. Kanske är det de som stått kvar i det lite tråkiga, vardagliga som utgjort grunden för en institution som står och varar över tid.

[ Marcus Birro: Jag vågade inte lita på kraften i tron ]

När vi får tänka och brottas tillsammans i en gemenskap så sker också förändring. Kanske inte alltid lika hastigt eller abrupt som när en individ kastar sig ut och spränger så många gränser som möjligt på kortast tid, men förändringsrörelsen finns där som ett långsamt djupt andetag.

Med jämna mellanrum får vi troende till oss berättelser utifrån, från människor som lämnat och riktar stark kritik mot hela eller delar av kristenheten. De är viktiga. Men tänk om berättelserna också får komma inifrån och dra i gång rörelser av förändring.

Konsten och utmaningen blir förstås att avgöra när det är läge att lämna och när det är viktigt att stå kvar. En lärdom är dock att spänning och något nytt inte alltid är detsamma som mod.

Tänk om mod oftare än vi tror innebär att stå kvar?

[ Chefredaktören har ordet: Berättelserna som innehåller ljus behöver också skrivas ]