Birgitte Holmqvist: Att sy barnkläder blev en kraft efter utbrändheten

KNIVSTA. Syateljén i Knivsta är liten, men full av kreativitet. På vita hyllplan trängs snyggt hopvikta tyger och plagg, sorterade efter mönster och färg. Tillskärningsbordet är en stadig träskiva lagd över bäddsoffan. "På så sätt kan vi bara plocka bort den när vi får gäster", förklarar en nöjd Birgitte Holmqvist. Hennes absoluta favoritplats i rummet är dock det stora arbetsbord där hon har sin vanliga symaskin ståendes, med den tekniskt mer avancerade overlockmaskinen bredvid. Det är här det skapas magi – Birgitte förvandlar förbrukade kläder till nya kreationer.

– Den här lilla klänningen har varit en blus som min väninna Birgitta har haft. Den här tröjan är skapad av tygspill, och den här har varit en skjorta som min sambo haft.

Birgitte Holmqvist håller upp det ena plagget efter det andra. Det är små tunikor i blommiga mönster, mjuka hängselbyxor och små pojkskjortor med stärkta kragar. Sammanlagt har hon runt 200 färdigsydda plagg som väntar på att hamna hos rätt köpare. Varje plagg är unikt och bär på en historia. Birgittes ögon lyser när hon får berätta om hur hennes kläder växer fram och hur hon använder sig av återbruk för att få fram nya dräkter.

Birgitte Holmqvist visar ett av sina omsydda plagg för Dagenreportern Josefin Lilja.

– Jag har en favoritbutik som säljer begagnade kläder för fem kronor styck. Där går jag med rågad kundkorg och plockar på mig, samtidigt som jag smider planer på vad jag ska sy av det jag handlar. Det är jätteroligt att gå runt där, tänka, fundera och shoppa. Men allra roligast är att vara här såklart, säger hon och tittar ut över sitt ordningsställda och prydliga syrum på övervåningen i radhuset.

Även om sömnad och hantverk har varit en passion för Birgitte under alla år, är det först under hösten som möjligheten att få ägna sig åt det på heltid öppnat sig. Efter att ha kämpat med olika stressymptom en längre tid gick det till slut inte längre. Under våren förra året anställdes Birgitte på en ny förskola, noga utvald av henne själv eftersom hon hoppades att den lantligt belägna förskolan skulle bjuda ett lugnare tempo. Efter bara tre veckor på sin nya arbetsplats tvingades hon inse att det inte blivit någon skillnad.

– Det är klart att den höga ljudnivån och tempot var orsaker till att jag blev utbränd, men det var framför allt pressen på att dokumentera som blev för mycket, förklarar Birgitte.

– Jag upplevde det som att vi blev tvungna att dokumentera så mycket av det barnen gjorde att vi till slut inte hade tid att ägna oss åt barnen.

Birgitte växte upp i Lycksele i norra Norrland och där var hon med i den lokala pingstkyrkan. När hon sedan som vuxen flyttade till Örebrotrakten var det Missionskyrkan som gällde. Sedan ett par år bor hon i Knivsta, men har ännu inte landat i någon församlingsgemenskap. Just nu känns det inte heller viktigt. Tystnaden är läkande. Tron på Gud finns kvar och Birgitte uttrycker stor tacksamhet över den vändning som hennes liv har tagit.

– Jag är väldigt glad att jag fick bli sjukskriven, säger hon.

– Visst var det tungt och jobbigt i början – i höstas hade jag inte mycket till livsgnista. Men i dag kan jag se det ljusa i situationen och ta vara på möjligheten att få vara hemma.

Hon förklarar att hon inte ens sätter på radion när hon arbetar i sin ateljé. Tystnaden är för värdefull för att brytas: ”Jag har haft ljud färdigt i mina öron”.

På väggen i den ljusa ateljén hänger porträttbilder på två leende tjejer. Det är Birgittes döttrar, 27 och 29 år gamla och utflugna sedan några år. Mamma Birgitte gläds över att nu ha större möjligheter att resa iväg ett par dagar för att hälsa på dem på deras respektive orter.

– Döttrarna peppar mig och hjälper mig på olika sätt med att få inspiration till nya kläder. De är båda två duktiga på sömnad och kommer med bra input. De gläds med mig, säger Birgitte med ett lätt skratt.

Birgitte Holmqvist.

Du beskriver dig själv som social och har alltid jobbat med mycket människor omkring dig. Saknar du inte att ha kollegor?

– Jo, jag har alltid varit en social människa som vill mycket, men det tog också musten ur mig. Ibland känns det som att jag inte ens vet vem jag är. Nu, när jag får vara själv, ta dagarna i mitt eget tempo, kan jag förhoppningsvis landa mer i mig själv. Jag har lagt så mycket energi på andra män­niskor, nu har jag chans att upptäcka vem jag själv är och vad jag faktiskt vill.

---

Birgitte Holmqvist

• Ålder: 55 år.

  Bor: Knivsta.

  Gör: Sjukskriven förskolelärare, numera sömmerska som använder återbruk för att skapa nya plagg.

  Familj: Sambo, två döttrar, 27 och 29 år.

  Hemsida: kajkajtextil.se.

---