Häktespastorn: Människor som tidigare varit mörka i ögonen får en ny blick

Flera gånger om dagen sitter häktespastorn Markus Landgren i samtal med människor som är anklagade för grova brott. Han brukar uppmana dem att be – både för sig själva och sina fiender.  

En gång i tiden stod en barfota, guldlockig Markus Landgren i TV3-programmet Fame Factory och sjöng om att vara ”the luckiest”. Nu möter han mig utanför det brutalistiska tegelkomplex som utgör häktet i Huddinge. 

– Det är nog bäst att inte fotografera här, instruerar han vår fotograf. Och lägger till:

– Jag vill inte riskera att bli av med jobbet. 

Efter musikkarriären, och femton år som pastor i Equmeniaförsamlingen Jakobsbergskyrkan i Järfälla, bytte Markus Landgren för två år sedan inriktning och blev häktespastor. Att hela tiden tänka in säkerhetsaspekten har varit en omställning, säger han. 

Visserligen vikarierade han som ung en sommar inom kriminalvården i hemstaden Mariestad, men säkerhetshäktet i Huddinge är någonting helt annat. Här finns cirka 170 klienter, många misstänkta för grova brott, många minderåriga. Och egentligen 50 klienter för många. 

Häktet är alltid fullbelagt, så flera besöksrum har fått göras om till sovrum. Ofta delar två personer på de sex kvadrat stora rummet, är inpå varandra 24 timmar om dygnet. Endast ett skynke skiljer dem åt när de går på toaletten. 

Kapell utan galler

För att komma till besökrummen måste man gå igenom flygplatsliknande säkerhetsanordningar. Markus Landgren slussar oss igenom, hälsar glatt på kollegor, byter några ord. Av säkerhetsskäl ledsagas vi också av två kriminalvårdare. När vi går in i kapellet – det enda rum vi får fotografera – vaktar de utanför. 

– Visst är det ett ganska trevligt kapell, säger Markus Landgren. Mina företrädare fick kämpa för att fönstren skulle slippa galler – bli en tydlig kontrast till de trånga, ofta nedklottrade och smutsiga sovrummen.

Rummet är ljust, på golvet ligger en mjuk matta. Här finns andlig litteratur, cd-skivor, ett piano. Markus Landgren brukar inte nämna att han har ett förflutet både i band och som soloartist, men musikaliteten kommer till användning när de intagna vill höra en sång – ofta ”Blott en dag” eller den mer oväntade ”Kom lova vår Gud”. Ibland sjunger de ”Stad i ljus”. Och ibland vill klienterna själva rappa. 

– Så då brukar jag lägga ackord och så freestylar de. Det är mycket gangsterrap. De är ju duktiga, men det är ju hemska saker de rappar om. 

Tänker du ofta på vilka brott de är anklagade för?

– Nej, jag vill helst inte veta det. På cellkortet till varje rum står det vilket brott de är misstänkta för, men jag tittar aldrig på det. Jag vill inte definiera någon utifrån en dålig handling som de eventuellt har gjort. Jag är inte här för att döma, utan för att stötta dem. Och samtala om livet och tron. 

– Och om de själva vill berätta vad de är misstänkta för, får de göra det. 

Vill de ofta det? 

– Nästan alltid.

Markus Landgren berättar att en del klienter, i skydd av hans tystnadsplikt, också väljer att erkänna sina brott. 

– Då försöker jag uppmuntra dem att erkänna även i rätten, förklara att vi behöver ta ansvar för det vi har gjort och att vi mår bra av att vara sanna mot oss själva och vår omgivning. Samtidigt påminner jag dem om att tänka på sin och sina anhörigas säkerhet.

Många av dem som kommer till Markus Landgren för samtal är religiösa. Muslimer, katoliker, ortodoxa, frikyrkliga. Någon hindu eller buddhist. Hittills har Markus Landgren bara träffat en handfull som säger sig vara ateister. Dessutom blir många mer religiösa i häktet, återupptäcker den trostradition de kommer från, eller får en tro för första gången, har han märkt. 

– Vi brukar säga att det här är som en ofrivillig klostervistelse. Fast med tv. En del kanske bara sover och sover, medan andra tar den här tiden för eftertanke. Många  börjar be eller läsa Bibeln. 

Många efterfrågar Staksets bok

Markus Landgrens uppgift är att ge klienterna det de efterfrågar. Varje vecka får de skriva en så kallad hemställan där de kan specificera att de vill ha en koran, en bibel eller ett samtal med en pastor eller präst. Många efterfrågar Sebastian Staksets bok Bara ljuset kan besegra mörkret; Stakset har själv suttit på häktet i Huddinge och de intagna kan relatera till honom. En del katoliker önskar radband och Markus Landgren har ordnat ett som godkänts av säkerhetsgruppen.

Han tar fram ett och visar: gjort i vitt plast, går lätt sönder, ingenting som man kan skada sig själv eller andra med. Men det är ändå ett kors att hålla i handen. Markus Landgren brukar också dela ut ett häfte med böner att be fem gånger om dagen. 

– Många blir förändrade när de börjar be. Människor som tidigare varit alldeles mörka i ögonen får en ny blick. Från att ha haft hat i sitt hjärta – i synen på samhället och på människor som kanske golat – upplever de gradvis hur hatet försvinner. Några månader senare har de kunnat säga: ”Jag känner frid i hjärtat”. Det är ju jätteroligt att höra att bönen faktiskt fungerar.

Han avbryter sig själv, rättar:

– Eller alltså, jag tror ju att bön fungerar, men det är fantastiskt att få så många bevis på det. 

De som har fått ett gudsmöte brukar jag sedan utmana att be för sina fiender. Det är ju jobbigt att höra såklart. Men Jesus sa ju faktiskt att vi skulle göra det. Och när de börjar göra det, gör det skillnad.

Han nämner att klienterna ofta berättar om spektakulära gudsmöten. Markus Landgren, som är uppvuxen inom dåvarande Missionsförbundet, har inte varit van vid den typen av andliga manifestationer. 

– Jag har en lite skeptisk grundinställning, men försöker vara öppen. Så när någon säger att Jesus kom in i deras cell, att allt blev ljust, bejakar jag det och så får vi be tillsammans. 

– De som har fått ett gudsmöte brukar jag sedan utmana att be för sina fiender. Det är ju jobbigt att höra såklart. Men Jesus sa ju faktiskt att vi skulle göra det. Och när de börjar göra det, gör det skillnad. 

Hur har det påverkat dig att jobba här?

– Det låter klyschigt, men: man blir väldigt ödmjuk inför människors livsförutsättningar. Det är inte lätt att vara människa. 

– Ofta får jag höra historier som är en lång radda av fosterhem och HVB-hem. Och föräldrar som av olika skäl inte har kunnat eller velat ta sitt ansvar. Ofta sitter jag med unga killar som tagit ett impulsivt beslut. De kanske aldrig gjort något kriminellt innan, men sedan laddat ner en app och tagit ett uppdrag, flyttar ett paket eller en bomb. Och så sitter de här och kanske får många år i fängelse. 

Du tänker inte: Varför var du så dum att du tog ett sådant uppdrag?

– Man kan känna så också, men jag har ändå haft någon slags inställning att det kunde lika gärna varit jag. 

Du känner så? 

– Ja, alla gånger. 

Markus Landgren har en mjuk framtoning, utstrålar vänlighet. 

Men du känns ju väldigt reko. 

– Jo, men jag har ju fötts med helt andra förutsättningar än många av dem som sitter här. 

– Jag sitter med folk som har mördat, som har begått våldtäkter. Men på något sätt har vi ju alla mörkret inom oss, det är det vi säger i vår dopakt. Samtidigt är de här människorna också fantastiska, underbara gudsskapelser. Det finns mycket gott i alla. 

Kan folk bli provocerade när du säger så om en mördare? 

– Ja, det är klart.

– Men jag måste också erkänna att jag kommer ju långt ifrån brottsoffren här, för de träffar vi ju inte. Vi får ju bara de anklagades sida. 

När Markus Landgren berättar vad han arbetar med reagerar många med orden ”Det måste vara jobbigt”, men han ser det inte så. Visst är det mycket tragik och tårar, men samtidigt känns arbetet meningsfullt, säger han. 

– Och det är mycket enklare än att vara församlingspastor. När jag lämnar in nycklarna vid arbetsdagens slut lämnar jag jobbet. När man är församlingspastor kan man alltid göra mer. 

– Och ytterst handlar ju inte arbetet om mig. Det jag kan göra är att peka på och påminna om vad Gud har lovat dem, vad Jesus har sagt. Och att de, likt den förlorade sonen, kan återvända till Fadern.